Fru talman! När vi pratar om lönenivåer är det inte utifrån någon typ av humanistiskt perspektiv utan utifrån ett tillväxtperspektiv. Det är företag som går miste om kompetens, som får utvisa kompetens som de har lärt upp. Det är det som vi tar vår utgångspunkt i.

Det är inte så att det finns någon typ av rättighet att komma till Sverige och jobba över huvud taget. Däremot har svenska företag behov av fler anställda som kan bidra. När de inte kan hitta dem i Sverige kan de fråga i Europa, och när Europa inte kan leverera kan de fråga i hela världen. Det är det som händer. Men då kommer regeringen och säger att även om den där personen kan komma till er och jobba och tjäna en kollektivavtalsenlig lön sitter vi här på vårt kontor i Stockholm och kommer överens om att det ska personen inte göra. Det är ju så den nya lagstiftningen är.

Vi vänder oss emot att det inte är det lokala arbetslivet och arbetstagarna som tillsammans ska komma överens om vad som är en rimlig kollektivavtalsenlig lön enligt den svenska modellen. I stället är det regeringen som tillsammans med SD kommer överens om rimliga lönenivåer för alla. Det är det som underminerar grundtanken att den arbetsgivare som verkligen behöver kompetens för att växa, öka kakan och bidra till de 57 miljarder i bnp som arbetskraftsinvandring bidrar med – 17 miljarder i skatteintäkter, vilket ger enorma förutsättningar för tillväxt som annars inte hade funnits i svenska företag – inte kan göra det. Varför kommer man på en sådan här hittepågrej?

Man kan prata om att det är mycket låga löner, men jag tror inte att de flesta tycker att 30 000–33 000 kronor är en jättelåg lön. Våra grannländer har överlag mycket lägre nivåer – det är bara Danmark som har högre, för man tjänar ju mer i Danmark också – och jag tror inte att de tycker att det här är den bästa modellen.

Jag frågar igen: Varför anser Liberalerna att kollektivavtal inte räcker?