Fru talman! Sverige är ett land dit människor kommer för att arbeta. De bygger hus, vårdar våra äldre och arbetar i industrin, inom handeln och inom välfärden. De betalar skatt och fyller verkliga behov på arbetsmarknaden.
Arbetskraftsinvandringen har historiskt varit positiv för Sverige. Om den är väl fungerande kan den tillföra mycket såväl för den enskilde som kommer hit för att arbeta som för svensk ekonomi och arbetsmarknad.
Men om arbetskraftsinvandringen ska kunna bidra positivt till samhället måste det finnas garantier för att de som kommer hit och arbetar inte utnyttjas och inte heller används för att dumpa löne- och arbetsvillkoren på svensk arbetsmarknad.
Det här kräver ett rättvist och hållbart system för arbetskraftsinvandringen, med ett tydligt, överskådligt regelverk och kollektivavtalsenliga löner och villkor, samtidigt som arbetsgivarna ges goda möjligheter att rekrytera arbetskraft som behövs.
Vänsterpartiet har återkommande lagt fram krav på förändringar i lagstiftningen avseende arbetskraftsinvandring. Vårt huvudkrav är att vi behöver återinföra den myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen. Frågan om brist och påföljande arbetskraftsbehov ska prövas av Arbetsförmedlingen i samråd med arbetsmarknadens parter.
Vi ställer oss bakom delar av den proposition som regeringen lägger fram i dag, men vi är starkt kritiska till andra delar av lagförslagen. Ser man till hur regeringen hanterat arbetskraftsinvandringen hittills, eller dess oförmåga att hantera frågan, är det inte mycket mer än att försöka lappa och laga i ett trasigt system som regeringen förvärrat med bland annat ökat lönekrav.
Man uppvisar inga seriösa ambitioner att se till att vi får ett rättvist system för arbetskraftsinvandringen. Det lönekrav som föreslås går till exempel inte att se på något annat sätt än att regeringen vill göra fler personer utvisbara och se till att färre kommer till Sverige.
Förslaget är dessutom ett principiellt avsteg från den svenska arbetsmarknadsmodellen, utan att för den delen lösa exploateringen på arbetsmarknaden. Människor som arbetar, betalar skatt och har kollektivavtalsenliga löner riskerar att få sina arbetstillstånd indragna.
De har byggt sina liv här. Deras barn går i svenska skolor. De är en del av våra lokalsamhällen runt om i landet. Många hotas av utvisning, och många har redan tvingats lämna Sverige. Det är inte för att de har gjort något fel över huvud taget utan för att deras lön inte når upp till en politiskt fastställd gräns, trots att de har kollektivavtalsenliga löner. Gränsen är satt av politiker som är som besatta av att utvisa människor och splittra familjer, och de tar aldrig ansvar för konsekvenserna.
Fru talman! Det finns i grunden två alternativ framöver. Antingen har vi ett rättvist system som säkerställer att arbetskraftsinvandringen sker under ordnade former och med respekt för svenska kollektivavtal, eller så fortsätter vi på den inslagna vägen där politiken främst används för att göra människor utvisbara.
Vänsterpartiet väljer det första alternativet. Vi vill ha en arbetsmarknad där de som bygger Sverige – undersköterskor, industriarbetare eller byggnadsarbetare – behandlas med respekt, oavsett var de kommer ifrån. Ett samhälle som accepterar exploatering och skapar rädsla bland arbetstagare försvagar hela löntagarkollektivet.
Man skapar inte ordning och reda genom att sätta det här lönekravet. Det gör man genom att stärka arbetstagarnas rättigheter och återställa balansen på arbetsmarknaden. Det är så vi får ett rättvist och hållbart system för arbetskraftsinvandringen.
En grundläggande skillnad mellan Vänsterpartiets och regeringens syn på arbetskraftsinvandringen är att vårt primära fokus är att motverka utnyttjandet och exploateringen av arbetskraftsinvandrare, inte att göra det svårare för dem som har sökt sig till vårt land.
Vi anser att det är arbetsmarknadens behov som ska styra arbetskraftsinvandringen, inte högerregeringens besatthet av att minska invandringen rent generellt. Jag yrkar bifall till reservation 5.