Fru talman! I likhet med regeringen ser Miljöpartiet en lucka i dagens lagstiftning. I vissa fall finns det ett behov av samhällsskydd mot personer som har hög risk för återfall i allvarlig brottslighet men inte i lagens mening anses vara allvarligt psykiskt störda eller där livstids fängelse inte aktualiseras. Det finns situationer där samhällets skyddsbehov är mycket starkt.

Samtidigt ser vi, liksom ett stort antal remissinstanser och Lagrådet, att en tidsobestämd påföljd utgör ett systemskifte där samhällsskydd ges företräde på ett sätt som är svårt att förena med centrala straffrättsliga principer. Lagrådet ifrågasätter bland annat om förslaget kan leva upp till principer om proportionalitet och likabehandling och om domstolar kan göra tillräckligt tillförlitliga återfallsprognoser.

Även remissinstanser som Civil Rights Defenders, Brå, Domstolsverket, Justitiekanslern, Åklagarmyndigheten samt flera universitet, hovrätter och tingsrätter lyfter flera risker med förslaget, till exempel svårigheten att bedöma risken för återfall i allvarliga brott. Man menar att förslaget därmed inte är tillräckligt träffsäkert och därför kan leda till godtycke, minskad förutsägbarhet och en bredare användning än avsett. Vi noterar också att det är relativt få instanser som entydigt tillstyrker regeringens förslag i dess helhet.

Mot den bakgrunden är Miljöpartiets hållning att samhället måste kunna skydda människor från de värsta återfallsförövarna men att det måste ske på ett sätt som upprätthåller straffrättsliga principer om rättssäkerhet, förutsägbarhet, proportionalitet och likvärdighet. Det här är särskilt viktigt eftersom förslaget innebär ett principiellt skifte där frihetsberövande i praktiken kan motiveras preventivt, utifrån bedömningar av framtida risk, snarare än enbart utifrån gärningens straffvärde.

Fru talman! En central rättssäkerhetsinvändning mot säkerhetsförvaring är att den riskerar att innebära att människor frihetsberövas på obestämd tid i preventivt syfte för brott som ännu inte begåtts och som kanske aldrig skulle ha begåtts. Remissinstanser och Lagrådet pekar som sagt på att återfallsprognoser är osäkra, särskilt på individnivå, och på att fel kan leda till frihetsberövanden som inte motsvarar brottets straffvärde. Till och med själva utredningen bedömer att den nya påföljden kan komma att innebära att personer frihetsberövas utan att de faktiskt skulle ha återfallit.

Mot den bakgrunden bedömer vi att den mest rättssäkra avgränsningen är att säkerhetsförvaring ska kunna dömas ut när en person som tidigare har dömts för en viss typ av allvarlig brottslighet återfaller i samma typ av allvarlig brottslighet. Redan i dag gör domstolarna och Kriminalvården bedömningar av risken för återfall i brott, och här finns alltså en uppbyggd erfarenhet och kompetens hos domstolarna.

Vi i Miljöpartiet föreslår också några andra förändringar av regeringens förslag.

Vi vill se en koncentration av prövningar gällande förlängning till ett fåtal domstolar med möjlighet att bygga särskild kompetens.

Vi vill också se en obligatorisk återfallsriskutredning från Rättsmedicinalverket i varje fall, detta för att säkerställa att beslutsunderlaget är robust och likartat mellan domstolar.

Vi vill se en tydligare brottskatalog över brott där det nya straffet kan komma i fråga, för att säkerställa förutsägbarheten.

Vi vill även se en utredning som ser över utformningen av ramtiden och förlängningen av denna.

Vi menar också att en så här omfattande reform, som innebär ett skifte i svensk straffrätt, borde tidsbegränsas och utvärderas – detta eftersom säkerhetsförvaring alltså innebär att vi går från en ordning där frihetsberövandets längd i huvudsak avgörs av den begångna gärningen och dess straffvärde till en ordning där prognoser om framtida risk, som är svåra att göra, får större betydelse för hur länge en människa kan hållas frihetsberövad.

Fru talman! Säkerhetsförvaring riskerar också att medföra att fokus flyttas från de åtgärder som bevisligen minskar återfall, såsom fungerande kriminalvård, behandlingsinsatser, missbruksvård och stöd vid utslussning, till en ordning där frihetsberövande i sig självt förväntas lösa problemet. Vi i Miljöpartiet delar målet – jag upprepar detta för att det ska vara tydligt – att samhället ska skyddas mot allvarliga återfallsförbrytare, men av goda skäl känner vi en osäkerhet kring om den föreslagna påföljden faktiskt kommer att minska återfall eller om den i stället riskerar att bli en kostsam och rättsosäker lösning som tränger undan mer träffsäkra insatser.

Vi vill också vara tydliga med att säkerhetsförvaringsstraffet måste ses i ett sammanhang där även andra straff för och konsekvenser av begångna brott fortsatt finns. Vi vill till exempel påminna om vårt utskottsinitiativ, som handlade om att göra en bred översyn av kriterierna för den rättspsykiatriska vården. Kanske borde fler personer dömas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning?

Miljöpartiet är inte heller främmande för att fler personer som gör sig skyldiga till allvarliga brott skulle kunna dömas till livstids fängelse än vad som sker i dag. Vi stod också bakom förslaget att begränsa möjligheten till villkorlig frigivning när det finns risk för återfall i brott. Utredningen konstaterar själv att det är svårt att bedöma behovet av den nya påföljden bland annat eftersom återfall är vanligare bland personer som avtjänat kortare straff än längre. Dessutom har möjligheten till villkorlig frigivning som sagt begränsats.

Regeringen går nu fram med en stor mängd lagförslag, i hög takt men inte samtidigt, och det är svårt att överblicka helheten. Redan framlagda förslag och kommande förslag överlappar varandra. Det förslag vi debatterar här i dag innebär alltså dessutom att vi inför en helt ny typ av straff som inte bara är en påföljd utan också kopplat till osäkra återfallsprognoser och därmed utmanar grundläggande straffrättsliga principer.

När staten inför en så pass ingripande påföljd borde åtminstone en tidsbegränsning och en utvärdering införas för att säkerställa att reformen fungerar som det är tänkt och inte ger oacceptabla bieffekter innan regleringen har permanentats.

Vi har flera reservationer som jag står bakom, men jag yrkar bifall enbart till reservation 3.