Fru talman! Jag är väl medveten om de problem som kan uppstå när det gäller både personal och värnpliktiga. Men problem är till för att lösas.

Den politiska ambitionen måste vara att ta ut steglängden på ett nödvändigt sätt, så att det blir tydligt för organisationen vad vi går mot. Och det försvarsbeslut som vi var överens om senast, vilket jag tycker är bra, är inte slutpunkten på något sätt. Det är liksom inte formeln för att lösa det här. Det är ett steg på vägen.

Vi måste ta nya och fler försvarsbeslut. Med tanke på hur omvärlden utvecklas måste vi kanske också snabba upp vissa saker. Det var därför jag nämnde de tre olika förslagen i förra anförandet.

Nu pågår ett arbete i Försvarsberedningen också, och jag hoppas att jag ska kunna få gehör för detta där. Men de här sakerna är så pass självklara att jag inte tror att ett riksdagsbeslut i frågan skulle störa några ritningar i djupare mening.

Samtidigt tror jag att de flesta som är inblandade i den här typen av processer kan se bägge problematikerna. Det handlar dels om de praktiska problem med materiel och personal som vi måste lösa och som är lösbara, dels om det förmågeökningsbehov som finns och behovet av att tidigt ge den här typen av signaler, så att förberedelsetiderna blir hanterbara.

Om någon skulle ställa sig upp i riksdagen eller Försvarsberedningen och säga att vi inte ska utöka arméns storlek tycker jag att det vore en väldigt märklig ståndpunkt. Då anser jag att man befinner sig i en värld som inte existerar.

Det här kan inte vara svårt, och det går inte att göra på så väldigt många olika sätt. Därför är vi påstridiga.