Herr talman! Att inte ha ett arbete att gå till varje dag är för många människor mer än en ekonomisk utmaning. Det är en förlust av sammanhang, en känsla av att inte höra till, en känsla av att inte få bidra och – i värsta fall – en känsla av att vara en belastning. Samtidigt vet vi att de ekonomiska konsekvenserna är stora. Ett långt avstånd till arbetsmarknaden påverkar inte bara vardagen här och nu utan också den framtida pensionen. Det påverkar hela livsresan.

Herr talman! Jag är övertygad om att alla människor kan bidra på arbetsmarknaden om de får göra det utifrån sina egna förutsättningar och till 100 procent av sin förmåga. Men det kräver att vi har ett system som ser individen. Vissa personer har behov av särskilda anställningar. Andra behöver arbetshjälpmedel, handledning eller mer tid för att utföra arbetsuppgifter. I många fall krävs det ett nära och fungerande samarbete mellan den som söker ett arbete, den som finns till för att stödja och den framtida arbetsgivaren. Här finns det brister i dag.

Personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga har under en lång tid haft svårare att etablera sig på arbetsmarknaden än många andra grupper, och tyvärr har inte utvecklingen gått tillräckligt snabbt åt rätt håll.

Herr talman! Riksrevisionen pekar tydligt på att politiken inte är tillräckligt effektiv när det gäller att få fler i denna grupp i arbete. Man lyfter bland annat att det tar för lång tid innan rätt stöd sätts in och att den enskilde ofta behöver ha kontakt med många olika aktörer och dessutom själv behöver driva sitt ärende framåt. Detta är inte rimligt.

Riksrevisionen menar också att styrningen behöver bli mer långsiktig och resultatinriktad. Vi behöver bättre kunskap, fler analyser och tydligare uppföljning för att se vilka insatser som faktiskt fungerar. Inte minst måste samverkan mellan Arbetsförmedlingen, kommunerna och Försäkringskassan stärkas.

Vidare pekar man på behovet av likvärdiga bedömningar, mer individanpassat stöd och fler fysiska möten. Och det behövs ett strukturerat arbete gentemot arbetsgivare.

Herr talman! Regeringen lyfter i sitt svar att man har tillfört Arbetsförmedlingen resurser, att man arbetar vidare med frågor kring Samhall och att man gett uppdrag om information och utbildning.

Det här är viktiga delar, men det räcker inte hela vägen. Därför välkomnar jag och Centerpartiet att utskottet har markerat att regeringen inte fullt ut svarar på Riksrevisionens rekommendationer, särskilt när det gäller behovet av att se över regelverket för att säkerställa att de insatser som finns verkligen är ändamålsenliga.

Det är positivt att utskottet är enigt om att den här översynen behövs för att skapa mer långsiktighet och förutsägbara villkor för arbetsgivarna. Men, herr talman, det räcker som sagt inte. Det finns i dag inte en majoritet för att se över nivåerna i lönestödet. Det är skälet till att Centerpartiet står bakom reservation 5 och yrkar bifall till den. Centerpartiet menar nämligen att detta är en del av helheten.

Herr talman! Vi behöver också bli bättre på att förstå vad framgång faktiskt är. I dag mäter vi i huvudsak arbetslöshet i siffror. Men verkligheten är mer komplex än så. Hur mäter vi att en person har tagit steg närmare arbetsmarknaden? Hur synliggör vi förflyttningar, utveckling och ökad arbetsförmåga? Det här är svåra frågor, men det är nödvändiga frågor. Utan den kunskapen riskerar vi att missa det som egentligen är politikens kärna: att skapa verklig förändring i människors liv.

Herr talman! Fler människor måste få uppleva det som många av oss tar för givet: gemenskapen på en arbetsplats, kollegor att dela vardagen med och en känsla av att bidra.

Det här är inte enbart en arbetsmarknadsfråga. Det är en fråga om värdighet, delaktighet och framtidstro. Där har vi faktiskt fortfarande ett stort arbete att göra.