Herr talman! Statsminister Ulf Kristersson kommer att förlora sitt jobb efter valet den 13 september. Det vet han om. Men jag tvivlar på att han är orolig över att inte få ett nytt jobb. Svenskt Näringsliv välkomnar säkert in honom i värmen. Ulf Kristersson verkar också vara världens bästa kompis som sysslar med kompisrekryteringar, och en tjänst ger ju oftast en gentjänst. Alltså sitter han och hans rika kompisar ganska lugnt i båten när det stormar i landet, nu när vi befinner oss i den värsta arbetslösheten på länge, där en halv miljon människor är arbetslösa. Detta är den här regeringen och Sverigedemokraterna ansvariga för.

En grupp som är överrepresenterad bland de arbetslösa är personer med funktionsnedsättning. De upplever att Ulf Kristersson och Tidöregeringen har övergett dem totalt. Det låter som en väldigt dålig arbetslinje från regeringens håll.

Maria Kullmar från Halmstad har varit långtidsarbetslös, och Arbetsförmedlingen har misslyckats flera gånger med att ge insatser anpassade efter hennes autismdiagnos. Men äntligen fick hon sin första anställning vid 39 års ålder, som verksamhetsledare på ett kafé, tack vare det statliga lönebidraget. Nu riskerar dock arbetsplatser som Marias att gå i konkurs och försvinna på grund av att regeringen och Sverigedemokraterna inte höjer lönebidraget. Det har inte höjts på fem år. Maria riskerar därmed att hamna i långtidsarbetslöshet igen, och småföretag riskerar att gå i konkurs.

Småbarnsmamman Eva Fridh, 46 år, är arbetslös, nästan blind och praktiserar på kontor för att få aktivitetsstöd. Trots lång arbetslivserfarenhet är det svårt för henne att få jobb. Hon tror att det beror på diskriminering, för hon får fler frågor om sin funktionsnedsättning än om sin kompetens. Hon säger: Jag går runt med en klump i magen för att min ekonomi är på gränsen.

En tredjedel av alla mellan 16 och 65 år med en funktionsnedsättning har upplevt diskriminering i arbetslivet. De väljs bort i rekryteringsprocessen på grund av funkofobiska föreställningar om deras funktionsnedsättning, eller så ger inte chefen dem arbetsuppgifter som motsvarar kompetensen eller den lön de förtjänar. Utrikesfödda med funktionsnedsättning löper ytterligare risk för diskriminering.

”Du borde ha skrivit att du är blind. Då hade du aldrig behövt komma hit.” Med de orden möttes 30-åriga Sandra Ristic när hon sökte jobb som administratör. Trots att Sandra förklarade att det finns hjälpmedel och att hon har erfarenhet av liknande jobb tvingades hon lämna intervjun nästan innan den börjat.

Synskadades Riksförbund arbetar dels för att synskadade ska få rätt till hjälpmedel, som talprogram i datorn, dels för att försöka ändra attityden hos arbetsgivaren. Men man har en lång uppförsbacke där, konstaterar man.

I tre år har Eva Björklund sökt jobb som redovisningskonsult, men gång på gång har hon fått nej. Förklaringen hon fått från arbetsgivare är att hon är döv: Hur ska du kunna prata i telefon? Hur ska du kunna prata med kollegor? Arbetsgivare har bara sett att det skulle finnas problem, inte lösningar.

En lösning skulle kunna vara att Arbetsförmedlingen får ansvar för tolkstöd i arbetslivet och kan lämna bidrag för kostnader för tolk åt döva, hörselskadade och personer med dövblindhet som behöver tolkstöd i sitt arbete. Det förslaget finns i en utredning som tyvärr legat och samlat damm på Regeringskansliet i över tre år medan allt fler döva tappat hoppet och slagits ut i arbetslöshet.

Jag tänker också på deras rätt till färdtjänst och ledsagning för att de ska kunna ta sig till och från jobbet – det skär man totalt ned på runt om i landet.

Herr talman! Riksrevisionen konstaterar att Arbetsförmedlingen inte identifierar personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga tillräckligt snabbt – och i vissa fall gör man det inte alls. Det finns stora skillnader mellan grupper. Vissa får vänta väldigt länge på att få sin funktionsnedsättning identifierad, ibland mer än tre år. Det gäller särskilt personer som är äldre än 25 år och personer födda utanför Sverige men också personer med en funktionsnedsättning som innebär nedsatt eller begränsad rörelseförmåga. De hinner bli långtidsarbetslösa innan funktionsnedsättningen blir identifierad.

Riksrevision konstaterar också att Arbetsförmedlingen brister i att tillhandahålla stöd och insatser i rimlig tid och utifrån den enskildes förutsättningar. Man konstaterar att många arbetssökande saknar insats eller aktivitet två år efter inskrivning, vilket påverkar deras jobbchanser negativt.

Arbetsförmedlingens effektiviseringar av verksamheten genom ett ärendebaserat arbetssätt, självservice på distans och digitala möten som förstahandsval och nedmontering av lokalkontor, personal och kompetens har inte fallit väl ut i arbetet med målgruppen. Arbetssökande upplever därmed att de bollas runt, och det skapar dubbelarbete för förmedlarna.

Det är också för långa väntetider när det gäller medicinska utredningar och underlag från hälso- och sjukvården. I grunden beror dock flertalet brister på att myndighetens arbetssätt och processer till stor del utgår från en förväntan om att arbetssökande förmår driva sina ärenden på egen hand. Det skapar problem, eftersom många i målgruppen har svårt att leva upp till denna förväntan. Det kan till exempel handla om utmaningar kopplade till att ta till sig information, att skicka in korrekta underlag eller att i övrigt hålla kontakt med Arbetsförmedlingen.

Som har nämnts i debatten förbrukar inte Arbetsförmedlingen de budgeterade anslagen för lönebidrag och Samhall. Det ökar inte antalet anställda med lönebidrag och antalet människor med andra subventionerade anställningar. Dessutom minskar lönebidragen över tid samtidigt som Arbetsförmedlingen säger att personalneddragningar har bidragit till färre lönebidragsbeslut, eftersom det är personalintensivt att handlägga de ärendena.

Avslutningsvis: Riksrevisionen bedömer att regeringen inte styrt tillräckligt väl för att fler personer med funktionsnedsättning ska komma i arbete, och man har kommit med en rad olika rekommendationer till regeringen och Arbetsförmedlingen.

Det är alltså regeringens urusla styrning av Arbetsförmedlingen som gör att de här människorna inte får de insatser och stöd som de behöver för att kunna erhålla ett arbete och en inkomst och ha råd att leva, inte bara överleva. Trots det fortsätter regeringen och Sverigedemokraterna att attackera arbetslösa genom att sänka deras akassa och försvåra för dem att få försörjningsstöd. Dessutom attackerar de invandrare som är arbetslösa genom att utmåla dem som lata, som ovilliga att lära sig svenska och som att de endast vill leva på bidrag. Det är en absolut vidrig människosyn som vi i Vänsterpartiet tar starkt avstånd från.

Jag yrkar bifall till reservation 3 av Vänsterpartiet.