Fru talman! I dag debatterar vi en ny straffpåföljd – säkerhetsförvaring. Det är ett tidsobestämt frihetsberövande.

Det finns många män som har begått upprepade vidriga brott – Hagamannen, Nytorgsmannen och Södermannen, för att bara nämna några. I vissa fall har straffen varit höga: 10, 12 eller 14 år. Man har dock blivit frisläppt efter halva eller två tredjedelar av tiden.

I vissa fall har straffen varit låga. Nytorgsmannen, till exempel, dömdes för 35 brott mot 19 kvinnor. Det var 7 våldtäkter, 8 sexuella ofredanden plus grov fridskränkning, barnpornografibrott och narkotikabrott. Han fick fem år och blev utsläppt efter tre år.

Jag antar att ingen här inne har pratat med någon av de 19 kvinnor som han utsatte för grova kränkningar, men jag lovar er att ingen av dem tycker att han skulle ha släppts ut efter tre år. Om man går ut på gatan och frågar folk tror jag inte heller att de tycker att han skulle ha släppts ut efter tre år. Jag tycker inte att han skulle ha släppts ut efter tre år.

De här personerna skulle med den nya straffpåföljden säkerhetsförvaring förmodligen ha fått sitta inlåsta under väldigt lång tid. Säkerhetsförvaring handlar om att hålla farliga personer inlåsta. Detta är personer som genom sin grymhet och sina upprepade brott och kränkningar har visat att de inte kan leva bland oss andra; de är helt enkelt för farliga. Staten, vi, och samhället är skyldiga att se till att de här männen inte kan skada personer, och då är inlåsning det enda alternativet.

Fru talman! Samhällsskyddet är viktigt. Brottsofferperspektivet är viktigt. Jag har en känsla av att politiker inte alltid har tyckt så, utan det har kanske varit lite mer fokus på gärningsmannen. Hur han ska han tas om hand? Hur ska hans tid i fängelset vara? Hur kan han få hjälp med sin rehabilitering och återanpassning? Det är bra, för vi vill ju helst att en person som har begått ett brott inte ska göra om det.

Men hur blir ett brottsoffer omhändertagen efter att hon har blivit utsatt? Vad har samhället gjort för henne? Förr i tiden var det ganska lite. En kvinna som hade blivit våldtagen blev körd till en gynmottagning där hon undersöktes, och om hon hade tur kunde en polispatrull sedan också köra henne hem. I annat fall var det nattbuss eller taxi som gällde. Det gjordes knappt någon uppföljning. Det var ingen som mötte upp där hemma och ingen som dagen efter åkte och frågade hur hon mådde. Hon var helt utlämnad till sig själv.

I dag fungerar det bättre, delvis för att man inom olika myndigheter har börjat få ett bättre brottsofferperspektiv. Man ser och förstår hur det är att vara ett brottsoffer. Men – och det här är viktigt – också civilsamhället har klivit fram, och det ska vi fortsätta att stötta. Det behövs fler skyddade boenden och kvinnohus.

Jag går nu tillbaka till ämnet säkerhetsförvaring. Jag hör vad Vänsterpartiet säger om att man ska dömas för det brott man har begått och inte utifrån hur farlig man är och hur stor risken för återfall är.

Jag har funderat lite på vad det där betyder och var jag landar i resonemanget. Jag förstår resonemanget, men jag håller nog ändå inte med. Det måste vara så att en domstol tittar på individen och frågar sig: Vad är det här för person? Vad är det för person som nu för tredje gången sitter här åtalad för våldtäkt och har dömts för våldtäkt vid två tidigare tillfällen? Jag tycker att man någonstans ska ta hänsyn till vad den här personen har gjort och till risken för fortsatt brottslighet.

Fru talman! Slutligen: Straffet säkerhetsförvaring är ett hårt straff. Därför krävs det mycket av domstolarna innan de utdömer det, och i förslaget ingår också att det ska göras noggranna riskbedömningar, så kallade riskutredningar.

Jag känner mig personligen trygg med den nya straffpåföljden, som är både nödvändig och i mitt tycke rättssäker.

Jag yrkar därför bifall till propositionen.

(Applåder)