Fru talman! En person som befaras vara farlig för andra människor ska rimligen kunna hållas borta från andra personer, oavsett om den farliga personen har begått brott eller inte. Så tänker vi om det är en person som har en allvarlig psykisk störning. Då kan man bli tvångsomhändertagen enbart på grund av den risken men också om man har begått allvarliga brott. Men när det handlar om en person som inte har en sådan stark störning är fängelsestraffet sådant att man inte kan beakta återfallsrisken i samband med frigivning.

Här finns alltså en reva i svensk rätt, och det har påpekats flera gånger från olika håll att rättssystemet inte skyddar mot upprepad allvarlig brottslighet.

Det jag hör och ser i exemplen från talarstolen och utredningarna är att denna reform är efterlängtad av kvinnorörelsen. Det är många kvinnor som inte får skydd mot de män som tidigare har utsatt dem för allvarliga brott. Dessa män kan sedan gå vidare in i nya relationer och åter åsamka kvinnor otroligt grymt våld utan att samhället kan förhindra det.

Det handlar förstås också om barn som riskerar att bli utsatta för sexuella övergrepp, barnpornografibrott och annat som vi vill värja oss mot och där vi ser en upprepad allvarlig brottslighet.

Jag påstår alltså att detta delvis är en feministisk reform. Men den skyddar också i andra fall av mycket grovt våld, och det som drev på reformen var nog att hejda den organiserade brottsligheten och det allvarliga våld som finns där. Likheter vi kan se är risken för liv och hälsa när det handlar om grov misshandel, mordförsök och så vidare. Även när det gäller brott som mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och rån borde gärningsmän kunna dömas för återkommande försök.

Revan behöver täckas av relevant lagstiftning, och med den nya påföljden försöker man göra just det. Det finns som sagt starka feministiska argument för detta, men vi ska också vara lite vaksamma när vi åberopar samhällsskydd. Några remissinstanser har markerat att denna grund för straffrätten har förekommit tidigare, på 1920-talet. De menar att vi borde se den politiska kontexten och att det finns risk att man överdriver tillämpningen och åter öppnar för att oskadliggöra så kallade oönskade element. Förra gången blev bland annat tvångssterilisering och rasbiologi en effekt. Vi ska därför vara vaksamma på hur vi använder begreppen, för jag skulle vilja påstå att detta med samhällsskydd kan vara lite lömskt.

Som har påpekats från talarstolen är det givetvis viktigt att vi upprätthåller rättssäkerhetsaspekter och rättsstatens principer. Här finns vissa tveksamheter i reformen. Lagrådet har markerat en del sådana men också markerat att man inte vill bromsa reformen och inte lägga sig i den rättspolitiska diskussionen. Det är en intressant markering från Lagrådet, och jag tror att den hänger ihop med de påståenden som har kommit från flera håll om att till och med Lagrådet skulle vara aktivistiskt och ta ställning i sådana frågor. Det gör man inte, och inte heller här. Man kommer dock med en del påpekanden om hur lagstiftningsprodukten borde förbättras, och regeringen har i flera fall tagit hänsyn till dessa synpunkter och beaktat kommentarerna.

Det handlar alltså om ett litet antal mycket allvarliga fall. Utredningens prognos är 45 fall per år. Jag menar inte att vi ska vara mindre varsamma med dessa personer, men vi bör ändå se proportionerna på vad vi riskerar om vi inte accepterar detta förslag. Det kan finnas fördelar med detta system som är viktiga att vinna.

Jag tycker att det är en poäng med hur man har konstruerat påföljden. Det fängelsestraff man skulle ha fått ändå utgör minimitiden, och sedan bedömer rättsväsendet återfallsrisken och sätter en ramtid i proportion till denna risk. Detta kan senare omvärderas. Man tar också hänsyn till typen av brott, och alla förstår av mitt och andras anföranden att det rör sig om väldigt allvarliga brott.

Hur bedömer man då risken för återfall och sätter ramtiden? Risken ska vara påtaglig, och den bedöms utifrån olika kriterier. Man säger dock inte exakt hur.

Man nämner bland annat att det är den gärning som kanske redan är aktuell i domstolen som visar på en farlighet och mängden av den typ av gärningar som har skett tidigare eller som är uppe i domstolsprocessen i den aktuella rättegången.

Man kan bedöma vilken typ av uppsåt det var. Var det planerat eller inte? Det får inte handla om tillfälligheter, utan det måste vara verkligt, seriöst allvar bakom brotten.

En annan intressant sak man nämner är att man ska försöka se om det möjligen finns en psykiatrisk problematik, alltså en problematik av psykisk art som inte når upp till att man skulle kunna döma till rättspsykiatrisk vård.

Här finns en problematik som också är angelägen, nämligen: Hur ser den rättspsykiatriska vården ut i dag? När är det möjligt att döma till den påföljden? Har vi för strikta gränser? Vänsterpartiet tror det. Vi har flera gånger argumenterat för och yrkat på att vi borde utvärdera och kanske reformera den rättspsykiatriska vården.

Vår tanke är att vård är bättre och mer professionell inom de ramarna än vad som kan ske inom kriminalvården. Där handlar det nu mer om förvaring, inte minst utifrån de enorma överbeläggningar som hotar där redan nu. Vi har också andra alternativ att gå vidare med för att täppa igen den här revan på lite olika sätt.

Reformer inom rättspsykiatrin tror vi förstås på. Vi tror också på att vi skulle kunna använda teknik för att skydda och bevaka den som är potentiellt farlig på ett bättre sätt än vad som sker i dag, exempelvis med en preventionsboja.

Det här är ytterligare förslag som vi får arbeta vidare med. Med det sagt vill jag förstås också säga att Vänsterpartiet fortsatt markerar starkt för att vi bör arbeta förebyggande så mycket som vi bara kan och att vi bör satsa på en seriös rehabilitering.

Med det ställer jag mig bakom regeringens proposition.