Fru talman! Mineralpolitiken är ett område som har två givna utgångspunkter för Centerpartiet.

För det första: Sverige behöver utvecklas som industrination och ha en offensiv mineralpolitik.

För det andra: Sverige behöver skydda människors intressen, de närboende samt deras och allas vår miljö.

Ibland går dessa två perspektiv hand i hand, och ibland blir det målkonflikter.

Den dåliga nyheten med mineralpolitiken är att Sverige och EU i hög grad är beroende av import av innovationskritiska metaller och mineraler – dessutom från ett fåtal länder, vilket gör tillgången sårbar och säkerhetspolitiskt riskabel.

Å andra sidan är den goda nyheten att Sverige har avsevärda fyndigheter av just dessa metaller. Vi har också goda förutsättningar att bedriva en hållbar utvinning av dem. Detta skapar också betydande exportmöjligheter.

Innovationskritiska metaller är en begränsad resurs. Storskalig återvinning av dessa metaller och mineraler är helt central och kan bli en svensk specialkompetens i den gröna omställningen som vi i sig kan exportera. Enbart återvinning kommer dock inte att kunna tillgodose framtidens ökade behov. Sverige bör därför utvecklas som den hållbara, inkluderande mineralnationen.

Gruv- och mineralnäringen är betydelsefull för Sverige redan i dag, och vi har sannerligen stolta traditioner. Inte minst bidrar gruvnäringen till jobb och tillväxt på orter där det ofta är ont om arbetstillfällen. Gruvnäringen bidrar i sig till innovation i underleverantörsled. Den som har varit nere i en gruva och sett de moderna, eldrivna maskiner som används i dag förstår hur näringen i sig föder en grön innovation.

Fru talman! Sverige kan inte konkurrera med billig arbetskraft och oförädlade råvaror. Det är verkligen sant inte minst när det kommer till mineraler och metaller. Gruvorna är bara början på långa och växande värdekedjor. De metaller och mineraler som utvinns i Sverige kan bygga den teknik som behövs för den hållbara och den digitala utvecklingen – solceller, batterier, elbilar, servrar och väldigt mycket mer.

Men för att första steget i dessa värdekedjor ska få erforderlig plats i det demokratiska Sverige krävs lokalbefolkningens perspektiv. Vi behöver öka inkluderingen hos både markägaren och lokalbefolkningen. Det handlar både om att vara med i beslutsprocesser och om att få erforderlig ekonomisk kompensation. Ska hela Sverige leva kan vi inte dränera landsbygden på resurser utan återbetalning.

Regeringen bör utreda förutsättningarna för att höja mineralersättningen, samtidigt som den del av ersättningen som i dag tillfaller staten i stället bör gå till de lokalsamhällen vars närmiljö påverkas av utvinningen. Det här är centralt för att vi ska utvecklas som demokratisk och hållbar mineralnation.

I avsnittet om mineraler yrkar jag bifall till reservation 3.

Uran, fru talman, tillhör aktiniderna, en serie grundämnen, 15 stycken, med mycket höga atomnummer. Själv hade jag en minnesramsa när jag 1993 pluggade kemiteknik på Chalmers. Den löd så här: Akta pappa, uppmanar nappungdjurets amerikanska kammarbjörks chef, Einstein fumlar med Noras lår – ingen kanonramsa, men jag kommer ihåg den och vet vad den betyder. ”Lår” i slutet betyder lawrencium; ”uppmanar” är uran.

Uran är ett grundämne med olika isotoper, det vill säga olika antal neutroner i kärnan. Det är dock alltid 92 protoner. Det är viktigt att komma ihåg att naturligt uran är en blandning som till 99,3 procent består av uran-238. Resten är uran-235 och en liten yttepyttedel uran-234. Det är uran-235 vi vill åt, och eftersom det är så låga halter i naturligt förekommande uran behöver det anrikas. Kärnkraftverken behöver en halt på bortåt 3 procent. Det uran vi får upp måste alltså alltid anrikas, renas och så vidare.

Sedan, fru talman, kommer vi till förekomsten av uran. I Sverige förekommer uran spritt i berggrunden, främst i alunskiffer i fjällkedjans randområden, Västergötland, Närke och Skåne. De största mängderna finns i låghaltig alunskiffer, medan de höga halterna finns i urberget i Jämtland och Norrbotten.

De största fyndigheterna är knutna till alunskiffer inte minst i Billingen utanför Skövde i Västergötland. Dessa skiffrar innehåller ganska stora mängder uran, men halterna är mycket låga.

Fru talman! Brytning av uran i alunskiffer är starkt förbundet med stora miljö- och hälsorisker. För Centerpartiet är det helt givet att vi inte ska bryta uran i Sverige. Vi ska inte heller bryta alunskiffer. De hälsorisker som finns för närboende är alldeles för stora. Osäkerheterna är för stora. De risker som är kopplade till förorenat grundvatten och till lantbruk överstiger vida de eventuella positiva effekterna.

Vi är glasklara här: Nej till uranbrytning i Sverige!

På partiets stämma i november 2025 fattade vi beslut om att verka för ett specifikt förbud mot all utvinning av mineraler och metaller ur alunskiffer. Vi håller oss som parti till våra interna demokratiska processer, fru talman, och följer naturligtvis partistämmans mening.

Däremot är en viktig poäng – för att knyta an till inledningen av mitt anförande – att Sverige måste bli en mer utvecklad mineralnation. Därför ser vi att det kan vara möjligt med så kallad sekundärutvinning av uran, det vill säga när metaller och mineraler har brutits och uran är en biprodukt. I de fallen ser vi det som möjligt att ta till vara spillet, inte minst med tanke på resurshushållningsperspektivet.

Fru talman! Precis som vi värnar människors hälsa och miljö värnar vi människors rätt att uttrycka sin åsikt och vara med och bestämma i frågor som rör deras omgivning. I fråga om uran måste det kommunala vetot ligga kvar, nu när regeringen släppt upp dammluckorna för brytning av uran i Sverige. Det kommunala vetot har historiskt utgjort ett viktigt instrument för att säkerställa lokal demokratisk förankring i ärenden med betydande miljömässiga och samhälleliga konsekvenser.

Regeringen har aviserat förändringar i regelverket kring uranbrytning, samtidigt som en snabbutredning om förbud mot brytning i alunskiffer pågår. Eftersom en betydande del av potentiella uranförekomster i Sverige är kopplade till just alunskiffer aktualiserar detta behovet av en samlad analys.

Eventuella förändringar av det kommunala vetot bör inte genomföras förrän den pågående snabbutredningen om alunskiffer är avslutad, remissinstansernas synpunkter har inhämtats och regeringen har redovisat en helhetsbedömning av konsekvenserna.

Fru talman! Vi är färdiga med dålig lagstiftning i Sverige!

I detta anförande instämde Birger Lahti (V) och Katarina Luhr (MP).