Herr talman! Det som har förändrats sedan kanske två decennier tillbaka är att klimatfrågan har blivit en ödesfråga för många politikområden. Eller rättare sagt måste vi politiker ta hänsyn till olika avvägningar så att Sverige når klimatmålen, och det i sin tur påverkar våra beslut på många olika områden i en kedja. Mineralpolitik är inget undantag.

När vi nu ska gå från fossilt till förnybart, hållbart och grönt behövs det ”ingredienser” för att få ihop helheten. Då krävs mineraler som förekommer i naturen och deras kemiska sammansättningar och kristallstrukturer. Det är vår utmaning i dag. Men det krävs också gruvor för att komma åt de ämnen som behövs i omställningen, och då blir det såklart ingrepp i naturen och närmiljön. Här kommer givetvis olika intressen att kollidera, eller man kommer åtminstone att bryta arm om vems intressen som väger tyngst. Alla inser att mineraler behövs, men ofta kommer man till slutsatsen ”ja, bryt, men inte här”.

Kiruna har världens största underjordsgruva för järnmalm, och i kommunen finns även en fyndighet av grafit i Vittangi. Jag har varit på plats där två gånger och försökt bilda mig en uppfattning om hur detta skulle påverka omgivningen och allt annat. Det jag kom fram till efter att ha besökt platsen och lyssnat till bolaget Talga var att om man inte kan öppna denna gruva kan man nog inte öppna en gruva någonstans i Sverige. Det var min spontana reaktion.

Nåväl, sedan kom beskedet att den lokala politiska ledningen i Kiruna vägrar att göra en detaljplan för området, vilket är nödvändigt för att komma vidare med projektet. Min första tanke var, utan att svära, vad i ”h” håller de på med? Men när jag hade lyssnat till mina partikollegor och även läst vad kommunstyrelsens ordförande framfört förstod jag dilemmat. Vad skulle 30–40 arbetstillfällen betyda för kommunen i dag? Förmodligen mer problem än framtidshopp. Kiruna saknar nämligen humankapital, människor, som kan ta de arbeten som erbjuds. Svaret från de styrande i Kiruna var tydligt: Vi klarar inte ytterligare en gruva i dag.

Jag har sagt det tidigare: Man kan inte beskylla Kirunaborna för att vara negativt inställda till gruvor, för de flyttar stora delar av staden och är beredda att flytta ytterligare 6 000 personer med bohag bara för att järnmalmen i världens största underjordsgruva ska kunna grävas upp.

Ministern pekade dock med hela handen och sa att länsstyrelsen skulle göra detaljplanen oavsett vad Kirunaborna tycker. Men jag menar att om man ska få till en känsla av sammanhållning kan man inte med våld bestämma hur Kirunabornas framtid ska se ut.

Jag säger detta med bestämdhet: Om vi inte får till ett system där mer av de värden som utvinns stannar kvar som något befolkningen ser och känner kommer vi inte att lyckas med den gröna omställningen, som det så fint heter. Detta gäller inte bara mineraler utan även andra naturresurser som utvinns lokalt.

Sverige har i internationell jämförelse en mycket låg mineralersättning, 2 promille. Jag och andra företrädare för Vänsterpartiet har under en lång tid lyft upp behovet av att höja mineralersättningen. Enligt min uppfattning bör gruvbolag bidra mer till de samhällen där de verkar, och mer pengar bör gå tillbaka till de orter där gruvbrytningen sker.

Företag som vidareförädlar sina råvaror lokalt bör kanske ha en lägre mineralavgift än de bolag som inte gör det. Avgiften bör minska i proportion till hur stor del av den brutna mineralen som vidareförädlas lokalt. Det skulle ge incitament att förädla mer lokalt och innebära att viktiga värden från utvinningen blir kvar där gruvbrytningen sker, vilket skulle främja lokalsamhällen och skapa arbetstillfällen. Lokal vidareförädling skulle även minska transporterna och vara ett steg mot en mer hållbar gruvindustri både ekologiskt och socialt.

Herr talman! Jag står givetvis bakom alla våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 8 om mineralersättningen.

I betänkandet finns en del reservationer om tillståndsprocesser, och jag tycker inte heller att det är bra när ansökningar tar flera år eller decennier. Lika illa är det om en ansökan ligger hos regeringen i åratal. Oavsett vilket beslutet blir är det bättre för alla parter att man hostar upp ett beslut. Att vi ska ha snabbare processer är kanske relevant, men att börja göra miljöprövningar lättare eller mindre omfattande kommer bara att leda till mer problem i framtiden.

Även seriösa gruvbolag inser att man inte ska stressa fram beslut. Jag förstår också att det krävs ett seriöst och noggrant genomarbetat förslag på hur tillståndsprocesser ska hanteras.

Viscarias vd Jörgen Olsson var tydlig med hur han såg på förenklade processer av ekonomiska skäl: ”Jag tycker mycket av det är skitsnack av småclowner som tror att det ska vara enkelt att öppna en gruva. De som klagar är de som inte har råd att göra en tillståndsansökan eller bedriva sådan här verksamhet. Då har jag sagt att man ska öppna korvkiosk i stället.”

Det säger mycket om att man inte ska kunna gena när det gäller en gruvbrytning som ska finnas där i decennier. Men jag säger samtidigt som jag sa tidigare: Onödig byråkrati är kanske inte heller det bästa.

Herr talman! Än en gång visar regeringen sin syn på lokalsamhällen. Att det kommunala vetot för uranbrytning togs bort visar först och främst hur regeringen ser på demokratin. Jag är ärligt talat orolig på många punkter över åt vilket håll vi är på väg. Med supersmå marginaler kör regeringen på och ändrar lagar och regler för sådant som de egentligen inte har stöd för där ute bland sina egna väljare.

Som sagt: Historien kommer att skrivas, och jag är övertygad om att de ansvariga kommer att få betala priset.