Herr talman! Vi debatterar näringsutskottets motionsbetänkande 16 om mineralpolitik. Jag börjar – så att jag inte glömmer det – med att yrka bifall till vår reservation 17, som är en motivreservation.

Relativt ny forskning från LTU visar att järn har brutits och bearbetats, att stål har smitts och att det har brutits ur sjöar och myrar i norra Sverige i över 3 000 år. Detta var alltså samtida med de fynd från Mesopotamien i nuvarande Irak som man tidigare ansåg vara äldst.

Man gjorde detta och beredde detta fossilfritt med träkol. Det kom inte upp i de temperaturer och fick inte den exakta hårdhet som det svenska stålet har i dag, när det svenska stålet används i specialapplikationer i väldigt många olika produkter världen över.

Oavsett vad man tycker om Trumps tullar anser många amerikanska företag att det är just det svenska bearbetade stålet man behöver använda sig av. Väldigt många av fordonsindustrins tillverkare tycker att det som är på väg att produceras i form av fossilfritt stål från norra Sverige är väldigt bra och väldigt viktigt.

I det avseendet är det väldigt tråkigt att det finns partier och företrädare här i Sveriges riksdag som gång på gång försöker kasta grus i det maskineri som ska göra att vi kan öka vidareförädlingen, skapa fler jobb, stärka konkurrenskraften och bli fossilfria.

Behovet av metaller och mineraler i världen minskar ju inte, utan det ökar. Drivkrafterna för att ställa om samhället i en fossilfri riktning är stor. Det nuvarande geopolitiska läget, och det som händer med bensin- och dieselpriser när Hormuzsundet är under attack, påminner inte minst om den påverkan detta har på oss och vad som händer när man inte kommer åt den fossila oljan. Det påverkar Sverige i väldigt stor utsträckning.

Det här gör att många av de kritiska metaller som fordonsindustrin och inte minst elektronikindustrin är i behov av nu produceras och utvinns i andra länder – i huvudsak Kina. Sveriges och Europas väldigt tydliga och stora importberoende på det här området visar på att vi som faktiskt skulle kunna – och kan – utvinna och vidareförädla de här metallerna och mineralerna måste göra det.

Vi var några socialdemokratiska riksdagsledamöter som under den plenifria veckan besökte Zambia. Zambia har en av världens kanske största fyndigheter av koppar och därtill hörande mineraler. Zambias ekonomi är till stora delar beroende av den gruvnäring som finns och som utgörs av kanadensiska och sydafrikanska bolag, som betalar och försöker göra rätt för sig. En ny aktör har dock trätt in på banan, och det är Kina.

Det har kommit stark kritik från företrädare för såväl Zambia och delar av södra Afrika som FN om hur Kina utnyttjar sin maktställning genom att utpressa och ställa orimliga krav. Det man särskilt har lyft fram i flera av de rapporter som har kommit från FN är att arbetsvillkoren i de kinesiska gruvorna inte uppfyller ens de minimikrav som bör ställas på förutsättningarna för arbete i gruva. Därtill har många blivit av med jobbet eftersom Kina vid kritik väljer att i stället ta in arbetskraft från Kina och Indonesien.

Detta pekar ytterligare på att vi måste göra mycket mer, och därför återkommer jag till frågan om Critical Raw Materials Act. Vi tycker att den är bra och rimlig. Vi har en reservation i betänkandet om att Sverige ska införa ett snabbspår. Vi har tidigare också ställt frågan här i kammaren – vi har haft interpellationsdebatt med ansvarig minister – om vad som händer med mineralstrategin och när den är färdig. Vi debatterade strategin här för ett år sedan, och nu hörde vi i Eric Palmqvists föredragning att det ska vara klart. Vi har dock fortfarande inte sett någon leverans av en mineralstrategi eller vad den innehåller.

Nuvarande mineralstrategi, som inte alls tog höjd för de geopolitiska förutsättningar vi ser i dag, togs ju fram av alliansregeringen och Annie Lööf, så det är klart att det faktiskt har hänt en del. Vi förstår också att tillståndsprocesserna kan vara svåra nu likaväl som de var svåra tidigare. Det är svåra avvägningar mellan olika intressen när det gäller vad som eventuellt ska gå före.

I förra veckan tog Bergsstaten beslut om att hänvisa fyndigheten i Norra Kärr till regeringens bord för avgörande. Samtidigt lyftes det upp att det ligger åtta eller nio – jag är lite osäker – gruvprojekt för avgörande på regeringens bord. Det är klart att det någonstans är bra att visa inriktningen. Vad är det man vill? Vad är det som ska gå före? Det kommer nämligen också att skicka signaler både till dem som driver på för att få ett tillstånd och till dem som driver att någonting annat ska gå före.

Jag konstaterar alltså bara, i största ödmjukhet, att det kanske inte är så lätt för regeringar, oavsett färg. Detta hamnar nämligen på regeringens bord för avgörande, och då måste man ställa olika intressen mot varandra.

Vi har några reservationer i betänkandet, och vi har en motivreservation när det gäller alunskiffer. För vår del är frågan viktig. Den är viktig ur lokalbefolkningshänseende. Det är viktigt att de gruvbolag som ska verka i de här områdena är synliga och pratar med befolkningen. Det är väldigt konstigt att det finns så starka misstankar mot våra synpunkter på ett ökat och säkerställt kommunalt inflytande.

Om man inte får med sig lokalbefolkningen och inte får med sig kommunerna är det dömt att misslyckas, oavsett projekt. Grunden är att man har med sig lokalbefolkningen och de kommuner man ska vara verksam i – att man har deras förtroende. De bolag som är verksamma och som avser att bryta olika fyndigheter eller starta någon verksamhet måste vara i kontakt med kommuner och med lokalbefolkningen. Inget av projekten kommer att fungera annars. Säkerställ alltså det kommunala inflytandet!

(Applåder)