Herr talman! Tack, ledamoten Luhr, för frågorna och för berömmet – ledamoten talade ju om mitt anförande som poetiskt. Det är inte varje dag det inträffar, det kan jag försäkra, men det är smickrande.

Vi vill jämställa uran med andra koncessionsmineral. Om man bortser från de rent radioaktiva egenskaperna hos uran upplever vi att när det gäller det uranförbud som har varit och hanteringen kring uran har särlagstiftningen väldigt mycket syftat till att försvåra för kärnkraftsindustrin och för Sverige som kärnkraftsnation.

Det fanns ju ett beslut om att vi inte längre skulle ha kärnkraft i Sverige, så man ville inte ha bränslet heller. Om vi ska ha kärnkraft ska vi logiskt sett potentiellt kunna utvinna åtminstone en del av bränslet här i Sverige också.

När det gäller alunskiffer är vår ingång precis som jag sa i mitt anförande att det är innovationsdrivande att ha utmaningar. Vi vet om att det är svårt, det är ingen som påstår någonting annat, men att det är svårt betyder inte att det är omöjligt. Det måste vara upp till industrin att utveckla rätt tekniker för att göra detta på ett sätt som är i linje med miljölagstiftningen. Kan man inte det ska man inte bryta, men om man kan visa att man kan göra detta på ett bra sätt ska det också vara okej.

När det gäller oron hos dem som inte är vana vid att bo nära en gruva vill jag säga att oro är naturligt. Det ska man givetvis bekräfta. Det förutsätter också att de får alla kort och alla fakta på bordet. Det är det minsta man kan förutsätta.