Herr talman! Låt mig inleda med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.

I natt när jag förberedde detta anförande mullrade det i vanlig ordning i Malmbergsgruvan så att det kändes hemma i vårt hus. Gör det inte det ett par minuter efter midnatt funderar man som gammal gruvis på vad som gått snett med nattens salvor. Där, några kilometer bort – men väl synligt från vår altan – ligger en av min hemkommuns stora gruvor. På drygt 1 000 meters djup far kvinnor och män fram i lastmaskiner, bergtruckar och borr- och skrotriggar för att förse Sverige och Europa med järnmalm av bästa kvalitet.

I min hemkommun Gällivare och min valkrets Norrbotten skapas exceptionella värden för AB Sverige, såväl i LKAB:s järnmalmsgruva som i Bolidens gigantiska koppardagbrott Aitik. Många av industrilandet Sveriges exportframgångar har sitt ursprung i dessa eller någon annan av landets gruvor, vars råvara vi blivit mästare på att förädla i värdekedjor som skapar både jobb och välfärd. Ett par exempel på det är produkterna från två av de företag som jag besökte så sent som i förra veckan: Saab Bofors och SSAB.

Om jag i morse då jag tog flyget ned till Stockholm hade tagit med mig några kilo obearbetad järnmalm eller järnpelletar i mitt bagage och stolt visat upp det här hade det kanske inte varit så många som hade låtit sig imponeras, men jag vet att desto fler är imponerade av de slutprodukter som svensk industri skapar av det som har sitt ursprung i vår berggrund. Därmed kan man säga att malmen är, historiskt har varit och under överskådlig framtid kommer att vara en av själva förutsättningarna för det industrialiserade Sverige vi känner. Sverige behöver helt enkelt en gruvvänlig politik.

Herr talman! När jag valdes in i riksdagen 2018 såg situationen annorlunda ut. Då syftar jag inte på det förändrade säkerhetspolitiska läget, även om det också är viktigt i sammanhanget, utan på den politiska ambitionen på området. Vi hade då en regering som satt på händerna och behandlade gruvindustrin styvmoderligt.

Ett miljöparti med ideologiska skygglappar föste Socialdemokraterna framför sig på ett sätt som resulterade i uranförbud, kalkkris och en kraftigt minskad prospekteringsvilja. Deras politik resulterade i att Sverige störtdök som gruvnation i internationella jämförelser. Därmed förlorade både Sverige och EU konkurrenskraft och självförsörjningsförmåga.

Mycket av detta är sådant som Tidöpartierna målmedvetet har arbetat med att förändra. En del är redan genomfört, och en del kommer att beslutas här i riksdagen senare i vår. Men branschen har tolkat signalerna och riktningen, och förhoppningsvis har vi bara sett början.

När jag säger att det bara är början gör jag det utifrån vetskapen att merparten av de förslag Sverigedemokraterna hade på det gruv- och mineralpolitiska området för fyra år sedan nu antingen är genomförda eller något som bereds på departementsnivå. Det handlar om varierande saker som miljötillståndsprocesser, mineralstrategi och ett upphävande av det så kallade uranförbudet.

I sådana här debatter brukar jag poängtera att det är förmågan att hitta och bearbeta metaller som är skillnaden mellan oss och stenåldersmänniskan. Vår förmåga att hitta och bearbeta metaller har tagit oss från att kunna tillverka enkla redskap för jakt och fiske till att tämja uranets fissila egenskaper och på så sätt skapa förutsättningar för ett överflöd av energi, i alla fall om inte Miljöpartiet åter ges möjlighet att vända upp och ned på energipolitiken. Men det är en helt annan debatt.

Att vi däremot öppnat upp för att åter både prospektera efter och utvinna uran är både logiskt och välkommet, och naturligtvis ska det bara ske efter rigorös miljötillståndsprövning, något som för övrigt gäller all brytning av metall och mineral, farliga som ofarliga. Uran är nämligen inte den enda metall som bryts som har potentiella miljörisker. Trots detta har just uranet, till skillnad från exempelvis arsenik och bly, omfattats av en alldeles egen särlagstiftning som snarare syftat till att försvåra för kärnkraftsindustrin än att värna om miljön.

Herr talman! Här måste även alunskiffer nämnas. Det är en bergart som på senare tid har vållat debatt. Det är komplext att utvinna mineral ur alunskiffer. Det är ingen som påstår något annat, men att det är svårt eller komplext betyder inte att det ska vara förbjudet eller försvåras. Det är nämligen samma miljöbalk och samma miljökonsekvenser som ska styra oavsett bergart. Är det svårare är det också innovationsdrivande.

Vi vet att vi har bland de vassaste företagen i världen på området, och de backas av akademin, där forskare ser till att vi kan behålla ledartröjan på området. Inte ens i SOU 2020:71 kom man fram till annat än att nuvarande miljötillståndsprocesser är tillräckliga för att pröva riskerna med brytning i alunskiffer.

Jag har i princip aldrig hört ett företag i branschen kritisera miljöbalken i sig. De flesta anser faktiskt att den är bra, även om man också uttrycker att tillståndsprövningarna kan effektiviseras. Men i sak skriver hela branschen under på att strikta miljöregler ska råda. Det upplevs till och med som en konkurrensfördel för svensk gruvindustri. Kan vi då inte enas om att vi från politikens sida drar upp reglerna för vilken miljöpåverkan som är acceptabel och inte acceptabel och att industrin sedan har att förhålla sig till det?

En modern och miljösmart gruvindustri syftar inte bara till att skapa arbetstillfällen och klirr i AB Sveriges kassa. Den syftar även till att stärka vår självförsörjningsgrad av metaller och mineral i den skakiga omvärld vi nu befinner oss i.

Det är inte rimligt att vi i ett läge där det råder uppenbar stormaktsrivalitet om kritiska råvaror i hög grad ska vara beroende av import av metaller och mineral från diktaturer och skurkstater där respekten för miljö och mänskliga rättigheter är obefintlig, i synnerhet i de fall där samma metaller finns i vår berggrund utan att vi faktiskt bryter dem. Här måste såväl nya regler som en attitydförändring till, och jag är övertygad om att den nya mineralstrategi för Sverige som regeringen nu arbetar med och som vi har efterlyst länge kommer att peka ut riktningen på ett bra sätt.

Herr talman! När vi ändå talar om självförsörjning och en skakig omvärld: Det må vara kontroversiellt med uran och alunskiffer, men vår syn på våra tillgångar av kol, olja och gas förefaller vara än mer kontroversiell. Hur är det ens möjligt att vi i tider av oro i världen och ett ökat beredskapsmedvetande inte ser utvinning av egen naturgas som en självklar möjlighet?

Bara i Siljansringen beräknar SGU att det finns omkring en halv till en miljard kubikmeter gasresurser. En del av detta läcker dessutom ut naturligt utan att denna resurs över huvud taget tas till vara. Det är huvudlöst, anser vi. Naturgas är dessutom miljövänligare än både olja och kol och ger upphov till lägre koldioxidutsläpp. Har vi verkligen råd att inte dra nytta av denna tillgång?

När vi talar om huruvida vi har råd eller inte kommer jag avslutningsvis till en sverigedemokratisk käpphäst inom detta politikområde, nämligen vikten av att börja se över de regelverk som reglerar ersättningen till berörda markägare och kommuner.

Om vi ska få fler gruvor att etableras och nå en högre självförsörjningsgrad måste vi också skapa incitament för social acceptans. Vikten av detta kan inte nog betonas. Jag är helt övertygad om att en större del av de vinster som skapas av de naturresursuttag som sker lokalt på ett eller annat sätt måste återföras till lokalsamhället.

En översyn av mineralersättningen sett till storlek och fördelning är en väg. En annan väg är Sverigedemokraternas förslag om en kommunalisering eller regionalisering av fastighetsskatten för industrifastigheter och elproduktionsanläggningar. En sådan reform skulle tvivelsutan kunna bidra på ett positivt sätt, inte minst mot bakgrund av att arbetskraften i dag ofta kommer utifrån och därmed inte betalar skatt i den kommun där gruvverksamheten faktiskt sker.