Fru talman! Näringspolitik är ämnet för den debatt som vi redan har börjat med. Det råder ingen tvekan om att partierna vill väl, vartenda parti på sitt sätt. Alla har sina lösningar, och de skiljer sig åt.
Historiskt sett har näringslivsklimatet varit bra i Sverige och följt förändringarna i samhället. Det som däremot har hänt sedan man började tro på att avregleringar ska göra samhällsservicen bättre och billigare är att oseriösa företag och aktörer har kommit in på svensk arbetsmarknad och skor sig enormt, och pengarna kan till och med finansiera kriminalitet.
I dag finns det stora problem med hur offentlig upphandling tillämpas. Alltför ofta är lägsta pris vägledande, vilket leder till att oseriösa företag vinner upphandlingar genom att hålla priserna nere på bekostnad av en god arbetsmiljö och rimliga arbetsvillkor.
På senare år har även kriminella gäng etablerat sig i välfärden efter att ha vunnit upphandlingar. Utvecklingen är systemhotande och måste stoppas. Inom den offentliga upphandlingen saknas bland annat nationell koordinering mellan de upphandlande myndigheterna. Det medför att oseriösa företag som upptäcks i en kommun eller region kan fortsätta att bedriva sin verksamhet i andra delar av landet. Det är helt absurt, om ni frågar mig.
För att komma till rätta med dessa problem borde regeringen först utreda möjligheten att upprätta ett system som samtliga upphandlande myndigheter och statliga och kommunala bolag måste delta i samt utreda inrättandet av en så kallad svart lista över dessa oseriösa företag.
Fru talman! Här passar det bra att jag yrkar bifall till vår reservation 5, som handlar just om hur offentlig upphandling hanteras och regler tillämpas.
Näringspolitik har ett enormt stort genomslag i hur ett samhälle kan utvecklas och hur småföretag kan startas, drivas och utvecklas. Det skulle finnas massor att säga om hur staten egentligen skulle kunna stödja, uppmuntra och främja tillväxt med förhållandevis små medel från en statsbudget om synen på vad som är osund konkurrens skulle hanteras sunt.
Det är hög arbetslöshet i Sverige. Men det bästa som regeringen använder sig av är att låta rotavdraget fortsätta med avdrag på 30 procent till högst 50 000 kronor per person i ett hushåll. Vilka är det som använder sig mest av avdraget? Inte är det arbetslösa byggnadsarbetare eller varslade undersköterskor. De har inte råd med det.
Lägg till rut, som dessa personer kan plussa på med ytterligare 25 000 kronor per person i avdrag så att de kan få sina skjortor strukna eller få sitt hem städat under tiden då de är på utlandssemester.
Vi ska komma ihåg att dessa ”bidrag”, något som den här regeringen är så emot, och som bara en liten del av befolkningen kan ta del av, också kostar.
Det är lite svårt att få exakta siffror, för regeringen vill givetvis få det att se ut som en vinn-vinn. Det ligger lite i det. Det måste jag medge. Det blir mindre svartjobb, och då trillar det även in intäkter från anställda och företagen som anställer. Ja, ni fattar. Det handlar om arbetsgivaravgifter och allt detta.
Men hur snällt jag än försöker tyda siffror och statistik landar jag i att rot kostade staten drygt 20 miljarder kronor för 2025. För rut hittar jag en siffra på 7,4 miljarder för 2023.
Om dessa avdrag skulle vara lösningen på arbetslöshet eller tillväxt skulle vi inte sitta här och oja oss över en ansträngande arbetslöshet eller hur vi bäst får näringslivet att blomstra.
Sverige är ett land som har naturresurser som är eftertraktade i hela världen, som har tung industri i världsklass, vilket vi också hört av andra, och som vill genomföra en grön omställning som ett av de första länderna i världen. Regeringen lägger miljarder på att rika personer ska kunna renovera sina villor och fritidshus i Spanien. Snacka om prioriteringar!
Satsningar borde givetvis göras på bland annat förnybar energiproduktion och smarta elnät, järnvägar, vägar, utbyggd kollektivtrafik, energirenoveringar och nybyggnation av lokaler och klimatsmarta bostäder så att människor kan flytta. Att man lägger miljarder på rot ger inga bostäder på Malmfälten, dit människor ska flytta för industrijobben, eller vid gruvorna i norr, som också behöver folk.
De statliga industribolagen bör vidare användas för att bygga Sverige tryggare. Här har vi LKAB som ett bra exempel. Det gör givetvis Sverige mer jämlikt, ekologiskt hållbart och konkurrenskraftigt och jämnar ut de orättvisa skillnaderna mellan stad och landsbygd.
Mycket av produkterna som kommer från industrin är av samhällsavgörande karaktär. Det kan vara material som behövs för välfärden, byggandet eller omställningen. Industrin står även för många arbetstillfällen. Det måste därför finnas ett gemensamt ansvar för de samhällsavgörande industrierna. Det har vi inte i dag.
Det borde finnas en uttalad strategi för hur staten hanterar industrier som är av stor vikt över tid. Regeringen borde därför få i uppdrag att kartlägga vilka samhällsavgörande industrier och naturresurser som finns och ge förslag på hur en långsiktig plan kan upprättas.
Det finns en intressant reservation i betänkandet, om konkurrens. Vänsterpartiet stöttade bojkotten av matjättarna. Det är tydligt att när monopolet blir för stort saknas konkurrens på lika villkor. Då är det konsumenterna som förlorar, och några få – i det här fallet matkedjor – blir vinnare.
Regeringen bör införa ett marknadsundersökningsverktyg som ger Konkurrensverket möjlighet att identifiera och åtgärda strukturella problem på marknader där konkurrensen fungerar dåligt. Det skulle möjliggöra fördjupade analyser av marknadsdynamiken och ge myndigheterna befogenhet att rekommendera eller vidta åtgärder såsom krav på avyttringar eller införande av regleringar för att motverka oskäliga affärsmetoder och öka konkurrensen. Liknande verktyg används redan framgångsrikt i länder som Storbritannien och Danmark. Nyligen föreslog den finska konkurrens- och konsumentmyndigheten att ett sådant verktyg ska införas för att komma till rätta med problemen på veterinärmarknaden. Regeringen bör återkomma med lagförslag som innebär att ett marknadsundersökningsverktyg införs.