Fru talman! Livet i Sverige pågår i våra kommuner. Det är där barnen går till skolan, det är där de äldre får sin omsorg och det är där människor möter välfärden – eller möter dess brister. Därför är det också där politikens konsekvenser blir som allra tydligast.

I dag pratar vi om kommunala frågor och egentligen då om vilket Sverige vi vill ha. Är det ett Sverige där välfärden är stark oavsett var man bor, ett Sverige där skattemedel används till det de är avsedda för och ett Sverige där kommuner har kraft att både klara välfärden och ställa om till ett hållbart samhälle? Eller är det ett Sverige där ansvaret skjuts nedåt, där resurserna inte räcker och där skillnaderna växer?

En av de mest avgörande frågorna är den om kommunernas långsiktiga finansiering. I dag pressas kommunerna från flera håll samtidigt. Det handlar om ökade behov, demografiska förändringar och klimatutmaningar samtidigt som regeringen inte tar sitt ansvar.

Miljöpartiet vill att staten ska ta ett större och mer långsiktigt ansvar för kommunsektorns ekonomi genom att räkna upp och sedan indexera statsbidragen. Man ska runt om i landet inte behöva lappa och laga år för år, alltid med för lite resurser för behoven så att man tvingas till nedskärningar. De senaste åren har Tidöregeringens ekonomiska politik tvingat kommunerna till just det. Det gör att välfärden vacklar när det behövs stabilitet och planeringsförutsättningar.

Det handlar om något så enkelt som att kunna anställa och inte behöva säga upp. Det är inte minst viktigt att kunna värna den personal man har och kunna locka fler. Annars klarar vi inte att trygga välfärden. Om ingen vill arbeta inom välfärden faller den.

Förutom att regeringen fortsätter att underfinansiera välfärden kastar man också ut människor som arbetar där. Det är människor som har bott här länge, som har lärt sig språket, som har barn i skolan, som har gjort allt rätt och som arbetar i välfärden där de så förtvivlat väl behövs. Dem kastar Tidöregeringen nu ut ur Sverige. Det är en kall och hänsynslös politik, inte bara mot dem som ville bygga sin framtid och leva sina liv här utan också mot dem som får vänta allt längre i vårdköerna och som inte får en tid på vårdcentralen.

Som om detta inte vore nog har vi ett system där inte behoven utan marknaden styr. Men välfärden är inte vilken marknad som helst. När skattemedel lämnar klassrummet, vårdcentralen eller äldreboendet och i stället blir till vinstutdelning urholkas inte bara ekonomin utan också tilliten.

Miljöpartiet vill i stället se en välfärd där resurserna stannar i verksamheten och där behov och kvalitet går före kortsiktig avkastning.

Sverige är i dag det enda land i världen där obegränsade vinstuttag tillåts i skattefinansierade skolor. Det är faktiskt helt galet när man tänker på det. Samhällsekonomiskt är det otroligt dumt, men systemet med marknadsskolan är inte bara en fråga om ekonomi utan om hela skolans uppdrag. När skolor konkurrerar om elever som kunder förändras incitamenten. Betygen riskerar att bli ett konkurrensmedel, lönsamheten, inte behoven, styr resurserna och segregationen förstärks. Det som skulle vara en likvärdig skola där alla elever ska få den hjälp de behöver för att nå målen blir i stället alltmer uppdelad, och många elever lämnar skolan utan godkända betyg.

Det är också allvarligt att systemet driver fram en utveckling som ingen har beslutat om och som ingen vill kännas vid, speciellt inte borgarna och Sverigedemokraterna. Det är en utveckling där skolor etableras där det är mest lönsamt, inte där behoven är som störst. Det betyder att kommuner får ta ett större ansvar utan att få motsvarande resurser och att elever sorteras snarare än möts. Så här har det inte bara råkat bli; det är ingen olyckshändelse. Det här är alltmer uppenbart en konsekvens av systemets egen logik.

Vi behöver återupprätta skolans grundidé och se den som det den verkligen ska vara, nämligen en samhällsbärande institution och inte en marknad. Miljöpartiet vill tillbaka till att kvalitet går före vinst, likvärdighet går före konkurrens och elevernas behov går före ägarnas avkastning. Miljöpartiet har länge sett att detta inte går i det här systemet. Vi måste därför alla fråga oss: Vad är det som är syftet med våra gemensamma resurser? Är det att skapa avkastning på en skolmarknad, eller är det att bygga ett starkt och jämlikt samhälle?

För oss i Miljöpartiet är det tydligt. Vinsterna måste bort ur skolekvationen, och marknadsexperimentet måste få ett slut.

Fru talman! Detta är också viktigt: Samtidigt som vi i Miljöpartiet är kritiska till vinstdrivande aktörer vill vi stärka de idéburna aktörerna, alltså civilsamhället, kooperationen och organisationer som drivs av engagemang, inte av vinstintresse. Här har människor gått ihop och engagerat sig för ett bättre samhälle, för en byskola eller för en vårdcentral som annars hade lagts ned. Detta tycker vi är viktigt att värna. Dem vill vi stärka, för det är de som på riktigt står för mångfald och tar vara på människors vilja att bidra och bygga något bättre tillsammans.

Fru talman! Allt vi vill göra i kommunerna bidrar till att skapa ett mer jämlikt och hållbart Sverige. Vi vill se starkare och mer långsiktig finansiering med indexering. Vi vill se att skattepengarna stannar i välfärden. Vi vill att marknadsskolan ska bort men att de idéburna aktörerna ska få bättre förutsättningar.

När staten sviker märks det i kommunerna, och när kommunerna inte räcker till märks det i människors vardag och blir en fråga om rättvisa, tillit och framtidstro.

Miljöpartiet väljer ett Sverige där välfärden hålls ihop och skillnaderna minskar, där vi investerar i framtiden och inte skjuter problemen framför oss. Sverige förtjänar bättre, och därför måste vi byta regering i september.

Jag står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 9.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 mars.)