Fru talman! Jag vill tacka justitieminister Gunnar Strömmer för svaret på den interpellation jag ställt till EU- och Nordenminister Jessica Rosencrantz. Jag har ställt den mot bakgrund av det arbete som jag har varit och är involverad i inom Nordiska rådet gällande vikten av att underlätta gränsöverskridande samarbete och utbyte med våra grannländer, mina roller i konstitutionsutskottet, där jag från mitt parti särskilt bevakar EU-frågorna, och i EU-nämnden samt de möten och samtal jag har med medborgare och företrädare i min skånska valkrets, där de svensk-danska relationerna är särskilt påtagliga.

Jag uppfattar att det finns största respekt för de skäl som justitieministern angav och som en gång för tio år sedan, under flyktingkrisens intensiva dagar, ledde fram till beslutet om inre gränskontroller i Sverige. Men efter att gränskontrollerna nu funnits i över tio år finns ändå anledning till reflektion, då de under hela denna tid betecknats som just tillfälliga och extraordinära – detta utifrån såväl det nu 74-åriga nära nordiska samarbetet som samarbetet inom EU och Schengen.

För egen del har jag vuxit upp, levt och verkat under en längre period då den fria rörligheten mellan Sverige och Danmark varit en del av vardagen. Mellan 1952 och 2015 förekom inga gränskontroller mellan Skåne och Danmark, allt i enlighet med den nordiska passunionen och sedermera också det ingångna Schengenavtalet. Då ska man ha i minnet att det även under denna tid fanns en rad utmaningar som handlade om framväxt av gränsöverskridande kriminalitet, med mc-gängens framfart på 1980-talet och 1990-talet och en ökande omfattning av narkotikasmuggling som ett par exempel.

Sverige och Danmark har haft fyra olika skäl till att införa de här gränskontrollerna, som har förekommit även på den danska sidan. Motiveringarna som angetts har byggt på kontroll av asylmottagande, förhindrande av terrorism, stärkande av rikets säkerhet och motverkande av gränsöverskridande kriminalitet. Men gränskontrollerna står i motsatsförhållande till andemeningen i Schengensamarbetet och till den vision som Nordiska ministerrådet, där Sveriges regering varit högst delaktig, satt upp om att Norden 2030 ska vara världens mest hållbara och integrerade region.

Gränskontrollerna innebär också rent praktiskt tydliga begränsningar för tågtrafiken. Enligt Trafikverket skulle fem tåg fler per timme och riktning kunna köra över Öresundsbron mellan Danmark och Sverige om det inte vore för id-kontrollerna. Gunnar Strömmer nämner den ökade trafiken, men det finns alltså potential att öka trafiken ytterligare.

Det svensk-danska samarbetsorganet Greater Copenhagen, där samtliga skånska kommuner liksom kommuner i Halland och på danska Själland samt Region Skåne och Region Halland ingår, tog nyligen fram rapporten 10 år av tillfällig inre gränskontroll. Den visar att gränskontrollerna orsakat förluster på 47 miljoner kronor varje år. Där hänvisas också till uppgifter om att endast 0,03 procent av de personer som kontrollerats vid den inre gränskontrollen i Region Syd saknat giltig id-handling. Det är också sällan gränskontroller över huvud taget äger rum.

Med anledning av det svar som Gunnar Strömmer gav och de avvägningar som han hänvisade till vill jag därför fråga om han avser att initiera en analys eller om han har en plan för hur länge tillfälliga gränskontroller som dessa kan fortgå.