Herr talman! Eftersom jag är oerhört nyfiket lagd väntar jag med spänning på detta, men jag vill ändå fortsätta debatten utifrån det statsrådet hittills sagt. Framför allt behöver jag kanske bemöta ledamoten Gilles skarvningar i talarstolen tidigare gällande sanningen.

Att så svepande påstå att Socialdemokraterna aldrig har gjort någonting inom det här området blir inte trovärdigt. Man kan kritisera oss – absolut, gör det gärna – men jag tror att de flesta faktiskt inte kan ta till sig det som sades om att vi aldrig har gjort någonting inom det här området.

Vi har själva redogjort för flera utredningar som har tillsatts och som ligger till grund för regeringens agerande – som vi också säger är bra. Vi har tagit initiativ till de långsiktiga strategier som regeringen själv vill fortsätta med. Det är bra.

Att ikläda sig rollen och ta äran för införandet av brottet barnfridsbrott och säga att det har gjorts av den här regeringen är faktiskt intressant. Man kan faktiskt läsa sig till att det infördes i juni år 2021. Det var inte den här regeringen som satt i Rosenbad då.

Socialdemokraterna har alltså gjort saker på området. Jag kommer dock inte att stå här, slå mig för bröstet och säga att vi är supernöjda och att allting är jättebra eller att vi skulle vara det. Det finns saker jag är stolt över, men arbetet måste fortsätta. När vi ser den samhällsutveckling som också jämställdhetsministern beskriver här behöver vi ta vårt ansvar och vidta åtgärder som är i paritet med den oerhört allvarliga utvecklingen. Jag tycker att statsrådet har ett ansvar att bemöta det här, för när det inte stämmer behöver man också ta ansvar för det.

Det är inte så att vi ser att det blir fler kvinnojourer i det här landet, utan det blir färre. Kvinnojourer läggs ned. Är det så att ledamoten Gille eller statsrådet har en annan uppfattning får de gärna redovisa den för mig. Skulle det vara mycket lättare för kvinnojourer att bedriva sin verksamhet i dag, och skulle det vara så att det inte läggs ned några kvinnojourer? De läggs inte heller ned på grund av att det inte finns kvinnor som behöver skydd utan på grund av att förutsättningarna har blivit sämre.

Frågan kvarstår gällande den utredning som det hänvisades till i statsrådets första svar, om myndighetssamverkan och att vi behöver få till det. Varför en kriskommission? Ja, vi kan gärna förhandla om ett annat namn på det, men det handlar om att vi ska sätta oss ned med experter och kvinnojourer – alla de som vet vad som behövs i det här – och myndigheter. Det är nämligen många fler myndigheter; Polismyndigheten har varit en, och vi kan ta Åklagarmyndigheten. Det finns fler myndigheter som också skulle behöva involveras i att skärpa fokuset. Utifrån den utredning som statsrådet hänvisar till finns det också ett behov av bättre styrning.

Här borde vi ändå kunna göra en kraftsamlande insats för att sätta det fokus som skulle krävas. Därför kvarstår min fråga: Varför kan vi inte göra den kraftsamling som vi någonstans ändå, vad jag hör, anser att det finns ett behov av?

Sedan vill jag bara kort säga någonting om att det viktiga är steg för att förbättra den ekonomiska politiken och den ekonomiska jämställdheten. Jag undrar var någonstans i den här budgeten hittills som man stärker kvinnors och barns situation. Drivkrafter som regeringen lyfter är att göra människor mer fattiga för arbete. Men det skapar ju också incitamentet att kvinnor som blir fattigare inte kommer att lämna en destruktiv relation.