Herr talman! Jag vill börja mitt anförande med att ta upp faktumet att det nu har gått två månader sedan jag ställde min interpellation. Det föreslagna debattdatumet planerades in till den 24 april, vilket hade varit tre och en halv månad efter att jag hade ställt min interpellation. Men när jag meddelade att jag kommer att göra en KU-anmälan gentemot ministern fick jag dagen efter ett mejl om att debatten skulle bli av i dag.

Det blir lite svårt att säga tack för debatten i dag. Jag vill snarare säga att jag skulle uppskatta om statsråden kunde följa regelverken i riksdagen när det gäller svar på interpellationer. Det är inte första gången man bryter mot reglerna mot mig. Senast jag ställde en interpellation till utrikesministern dröjde det också tre månader. Många ledamöter som hade ställt frågor flera veckor efter mig fick svar på sina frågor före mig. Jag hoppas att detta inte upprepas.

Till själva frågan.

Eftersom jag ställde frågan för två månader sedan har det hunnit hända en del saker i Iran och i regionen generellt. Jag tänkte dela upp mitt anförande i två delar. Den ena delen kommer att handla om regimen och det som hände i december och januari, och den andra delen kommer att handla om det som händer i dag i Iran.

Sedan den brutala fundamentalistregimen tog över statsmakten 1979 efter att ha kuppat en folklig revolution mot den dåvarande diktatorn, en kung, har folket blivit utsatt för handlingar i form av förföljelse, tortyr, fängslanden och avrättningar. Det kan inte kallas för något annat än barbari. Därtill har statsmakten genom en massiv ekonomisk korruption, kvotering i samhällets alla sektorer för regimtrogna och stölder från statskassan bidragit till att försämra ekonomin för en stor majoritet av befolkningen.

De sanktioner som västvärlden har riktat mot Iran har främst drabbat folket. Det har också påverkat ekonomin på ett felaktigt sätt, men grundorsaken till de ekonomiska problemen är regimen ansvarig för.

Utöver detta har de allvarliga kränkningarna av mänskliga rättigheter, bland annat gentemot kvinnor samt etniska och religiösa minoriteter, varit påtagliga. Ingen har gått säker. Fackliga grupper har blivit attackerade, och fackliga ledare har blivit avrättade. När folket reste sig mot regimen under parollen ”kvinna, liv, frihet” häromåret var det de största protesterna på flera decennier. Men regimen slog ned dem med brutalitet och hänsynslöshet.

Den här gången samlades en ännu större grupp av människor på gator och torg runt om i hela Iran. Från Baluchistan och Teheran till Kurdistan och andra delar av Iran gick människor och ställde sig bokstavligen framför krigsammunition.

Siffrorna kan diskuteras. Det talas om alltifrån 6 000 dödsfall till 50 000 dödsfall. 6 000 dödsfall är 6 000 för många, och 50 000 dödsfall är 50 000 för många.

Jag undrar var den svenska regeringen under alla dessa har varit i sitt stöd till folket. Till vilka kommer de 10 miljonerna, som den svenska regeringen har pratat om, att gå? Varför stöttar inte den svenska regeringen initiativ för att till exempel säkra internet för befolkningen, som just nu är utan internet? På vilket sätt kommer den svenska regeringen att hjälpa människorättskämpar som kämpar för ett fritt Iran även här i Sverige?