Herr talman! Jag är tacksam över den stora närvaron i kammaren när vi debatterar viktiga frågor om lärare och elever. Vi debatterar också – hör och häpna – en rapport från Riksrevisionen, och det brukar alltid tilldra sig uppmärksamhet.

Det har varit en intressant debatt i dag. Det är kanske lite svårt att hålla ihop trådarna som åhörare. Vi började redan klockan tolv. Man kan undra om det bara är vi som har pratat, men så är inte fallet – det har varit frågestund med statsministern emellan.

Ett av de betänkanden vi debatterar heter Lärare och elever. Jag vill börja med att sätta ljuset på eleverna. Det är eleverna som står i centrum för Miljöpartiets skolpolitik. Vi vill att varje elev ska få tillräckligt med tid med skickliga lärare. Om vi bara löser den lilla enkla saken kommer vi att ha en mycket bättre skola. Då kanske vi på riktigt kommer att ha världens bästa skola. Men nu vet ju vi alla här i salen att det inte är så enkelt att lösa detta.

I skolan ska barn få både vilja och redskap att lära, tänka kritiskt, utvecklas och lägga grunden för att utvecklas genom hela livet. Alla barn ska lära sig läsa, skriva, räkna och förstå världen runt omkring. De ska förstå vad AI betyder, hur det kan användas och vad som kan vara farligt och nyttigt med det. De ska kunna delta i samhällsdiskussionen, samarbeta, umgås med andra och få redskapen att kunna påverka sin egen livssituation.

Skolan är den arena där eleverna utvecklas till engagerade och ansvarstagande samhällsbärare. Ibland brukar man prata om detta som någonting som ligger i framtiden, men jag vill betona att det gäller redan nu när man är elev i skolan. Man har ett liv här och nu. Det handlar inte bara om något som ska hända i framtiden. Jag vill särskilt lyfta fram den demokratiska skolning som bara skolan kan ge när man arbetar med demokratiska arbetsformer.

Elevhälsan är en central del i det förebyggande och hälsofrämjande arbetet. Jag skulle verkligen vilja sätta fokus på det hälsofrämjande, just därför att det verkligen ska vara en bra grej för barn och unga att gå till skolan. Man ska må bättre när man går därifrån för dagen, inte tvärtom. Man ska bli starkare varje gång man går dit. Men vi vet att det är alltför många som inte har den känslan när de går till skolan.

En del som behövs för att förbättra ungas hälsa och välbefinnande – såklart utöver lärare som har tillräckligt med tid med sina elever – är en fungerande och tillgänglig elevhälsa. Vi vet att alltför många drabbas av psykisk ohälsa, och det har berörts tidigare i debatten. Det här är en trend som måste vändas.

Jag hör att man pratar om många olika orsaker till detta. Vi vet att sociala medier, algoritmer och annat påverkar både vuxnas och barns ohälsa. Men det finns flera saker i det svenska skolsystemet som orsakar ohälsa, till exempel dålig planering av prov och för hög press på enstaka prov, såsom de nationella proven. Det här gör att barn och unga i svensk skola mår dåligt. Vi tror väl inte att sociala medier inte finns i andra, jämförbara länder? Vi behöver titta på flera orsaker. Gratisreformen att förbjuda mobiltelefoner kommer inte att göra att alla barn mår bra. Det krävs mycket mer, och det kommer att krävas reformer som kostar. Jag återkommer till det.

Elevhälsan är avgörande för att upptäcka problem tidigt och ge eleverna rätt stöd. Man går på screening hos skolläkaren, som kollar att man växer på längden och bredden som man ska. Vi vill att man vid den här typen av screeningar även ska diskutera psykisk hälsa, så att det kan upptäckas om det är någonting som inte är riktigt bra. Det kan då sättas in enklare behandlingar med syftet att komma åt problemen.

Efter stora påtryckningar har regeringen faktiskt öppnat för att psykisk hälsa ska bli en del av naturvetenskap och idrott och hälsa. Men jag vill betona att det bara är ett första steg. Det räcker inte med några tillfällen på några lektioner i några ämnen, utan det handlar om hur skolan ska fungera som helhet.

Jag har en notering från förra årets debatt om detta ämne, och detsamma gäller i dag: Vi får besök av hundratals skolelever i riksdagen varje dag, men ingen av dem är här och lyssnar när vi debatterar betänkandet om detta ämne. Just nu är det ingen på läktaren. Visst är det märkligt? Det skulle ha varit roligt att ha skolelever som åhörare på läktaren.

Nu vill jag sätta ljuset på lärarna. Att vara lärare är att ha det viktigaste yrket i varje land. Det är också Sveriges viktigaste yrke. Det är dags att vi börjar se det så och behandla läraryrket så. Jag vill att fler ska svara ”lärare” på frågan: Vad har du för drömyrke? Många gör redan det. Vi har varit inne på att det här är en av de största utbildningarna inom högre utbildning, så man behöver inte gå på myten att ingen vill bli lärare. Men vi vet att fler behöver vilja bli det.

Behandlar vi då läraryrket som Sveriges viktigaste yrke? Nej, vi gör inte det. Vi har höga förväntningar, och det är rimligt att vi folkvalda som ansvarar för utbildningen i hela landet har det. Från politiskt håll ställs också detaljerade krav. Men vi mäktar inte med att ge förutsättningar som matchar de höga förväntningarna och de detaljerade kraven.

Det här är ju ingenting nytt. Men den som vill fånga upp rösterna från skolan kan läsa böckerna Berättelser från skolan, som vi alla har fått. Lärare ska inte behöva skrika sig hesa för att göra sig hörda eller skramla ihop pengar via Musikhjälpen för att köpa sig tid med en minister och berätta hur vardagen i skolan är. Men så ser det uppenbarligen ut nu.

De frågor som jag ställde till Joar Forssell när vi inledde den här debatten för några timmar sedan kvarstår. Jag oroar mig för att vi sjösätter stora reformer men att pengarna inte kommer att ligga på bordet. Jag menar inte att ställa pengar mot reformer. Man behöver göra reformer, och de ska vara genomtänkta. Men om vi inte finansierar dem kommer de bara att bli en börda och en risk för både elever och lärare i svensk skola.

I den här debatten debatterar vi också Riksrevisionens granskning av lärarlegitimationen. Det finns omfattande undantag när det gäller lärarlegitimationen. Det har inte bara lett till att vissa skolor satt i system att anställa olegitimerad personal utan också till att många som anställs i skolan står utanför det system för disciplinpåföljder som legitimerade lärare omfattas av. I dag saknar var femte lärare i skolan legitimation, och Skolinspektionen kan inte hantera anmälningar mot de personerna.

Eftersom det fortfarande är en betydande andel olegitimerade lärare i skolan menar vi att systemet behöver anpassas så att alla lärare som inte är tillräckligt bra för att få verka i skolan ska kunna få disciplinpåföljd oavsett om de är legitimerade eller inte. Då det inte finns någon legitimation att ta bort är detta som ni förstår inte en möjlig disciplinpåföljd. Man behöver alltså hitta något annat.

Här är regeringen häpnadsväckande svag och vag i sina svar på Riksrevisionens rekommendationer. Den kanske kan tänka sig att vidta åtgärder någon gång i en eventuell framtid.

Vi är en samlad opposition här i dag som inte tycker att det duger som svar. Att ha bråttom när det gäller disciplinpåföljder är inte något som har varit ett problem för regeringen. Men i de här frågorna är det tydligen det.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 3 om disciplinpåföljder i betänkande UbU16 om lärarlegitimation. Jag yrkar bifall till reservation 6 om elevhälsan under punkt 5 i betänkande UbU9 om lärare och elever.

I detta anförande instämde Janine Alm Ericson och Jacob Risberg (båda MP).