Fru talman! Det var många frågor och påståenden i en härlig mix från ledamoten. Jag ska försöka gå igenom dem.

(CAMILLA HANSÉN (MP): Pengarna, ledamoten!)

Det är inte bara valår och festivalår, utan det är också finalår för den här debatten. Det sista gången vi har en sådan, så jag förstår att det hänger många frågor i luften.

Jag tar det från början. Legitimationen nämnde ledamoten i början av sin replik. Det är klart att legitimation ger en tyngd till ett yrke. Det ger den ju till läkaryrket, psykologyrket och många andra yrken. Jag vet inte, jag har inte kollat upp det själv, men jag kan inte tänka mig att Miljöpartiet vill avskaffa läkarlegitimationen eller psykologlegitimationen. Om man inte vill göra det, är det då så att man vill signalera att man inte tycker att läraryrket är så viktigt?

För mig är det uppenbart att läraryrket är ett yrke som påverkar människors liv mycket. Det påverkar faktiskt hela samhället, men det påverkar den enskilda människans liv så mycket att det måste finnas en legitimation, både för status och för att säkra kvaliteten och kunskapen som en lärare besitter genom legitimationen. Legitimationen är bärande, och den är det i många yrken. Jag tror att det är många som skulle vara intresserade av att höra om det är så att Miljöpartiet vill ta bort legitimationen på massor av andra yrken. Det vore ju nästan revolutionerande.

Läraryrket är ett populärt yrke, säger ledamoten, och exemplet på det är att det börjar många på lärarprogrammet. Det är sant att det börjar många på lärarprogrammet. Det var också så i riksdagen, i alla fall ett tag, att lärarutbildningen var den vanligaste utbildningen bland ledamöter. Det är såklart bra, för lärare är ofta samhällsintresserade och säkert duktiga på att tala. Men det ser ju ut så på lite olika ställen – det finns en hel del lärare bland kollegorna även i andra yrken därför att lärare hoppar av. Det är problemet. Vi måste helt enkelt se till att lärare vill stanna i läraryrket.