Fru talman! För mig blir det nästan lite anekdotiskt när ledamoten tar upp hur det var ”på vår tid”. Vi tillhör ju samma generation. Jag minns mycket väl hur detta hanterades på min tid. Jag gick på ett par olika skolor under min grundskoletid. Vi hade ett par elever som gick utanför i vissa ämnen. De kunde sitta utanför klassrummet i någon form av korridor där det fanns bänkar och bord. Där satt de med svenskan, matten eller något annat en eller två gånger i veckan för att få lite lugn och ro. De hade en speciell lärare. De var kanske inte jättestökiga, om jag ska vara helt ärlig, men de behövde hjälp helt enkelt. Det fungerade väldigt bra. Det var inte så att de var utkastade.

Jag blev däremot utkastad från klassrummet ett par gånger under min skoltid – med all rätt. Jag kunde nämligen inte hålla munnen stängd. Jag har aldrig slagit någon och har aldrig varit elak mot någon.

Jag hade svårt att hålla tyst. Då får man gå ut. Sedan lär man sig det, och så får man komma in. När man kommer hem berättar man för föräldrarna vad lärarna har sagt till föräldrarna, och sedan får man sig helt rättvist en åthutning.

Vår metod är inte att kasta ut eleverna. Det vill jag göra tydligt. Det är inte det som är grejen. Vi är helt övertygade om att fokuset ska vara ordning och reda i det befintliga klassrummet.

Det tjänar alla elever på. Det är inte bara de 10 procenten av eleverna som tjänar på det, utan också de andra 90 procenten. Det tycker vi är en stor grej som är superviktig.