Fru talman! Jag vill inte förlänga debatten alltför mycket, men jag kan passa på att replikera på en sak som ledamoten sa nyss, och det gäller just låsningen i FN:s säkerhetsråd för tillfället.

FN var i samma situation 1950 när Sovjetunionen helt enkelt blockerade säkerhetsrådet. Då röstade generalförsamlingen igenom resolution 377, som ger generalförsamlingen ganska mycket makt att i vissa fall till och med sätta militär på marken. Det är en resolution som man mycket väl skulle kunna använda i dessa dagar när vi ser ett blockerat säkerhetsråd. Helt låst är inte FN; det krävs bara att det finns stater som går före och väcker den här typen av frågor i generalförsamlingen.

Fru talman! Det finns ögonblick i en nations historia när vi tvingas ställa de allra mest grundläggande frågorna till oss själva: Vilka är vi? Vad står vi för? Hur vill vi bli ihågkomna av världen?

Just nu befinner sig Sverige vid ett sådant vägskäl. I årtionden har vi byggt vår internationella ställning på en enkel och stolt idé: att Sverige är ett land som räcker ut en hand när andra tvekar, ett land som står kvar när stormarna blåser, ett land som förstår att solidaritet inte är välgörenhet utan säkerhetspolitik i dess renaste form. I dag ser vi dock en kursändring som riskerar att radera det arv som generationer före oss byggt upp.

Fru talman! Sverige har under decennier varit ett av de få länder i världen som konsekvent levt upp till, och till och med överträffat, FN:s mål om 0,7 procent av bni i bistånd. Det har gjort oss till en internationell förebild. Men nu låter regeringen denna nivå sjunka under målet för första gången på mycket länge.

Det här är inte bara en budgetteknisk justering utan en symbolhandling – en signal till världen om att Sverige inte längre är det land som andra kan räkna med. När vi inte längre lever upp till de principer som vi själva har krävt av andra, vad återstår då av vår egen trovärdighet?

Fru talman! Sverige har varit en av de största givarna av just den form av bistånd som FN värderar allra högst, nämligen kärnstödet. Det är flexibla, förutsägbara resurser som gör att FN kan agera snabbt vid pandemier, katastrofer och konflikter. Dag Hammarskjöld-fonden varnar för att minskningen av dessa resurser undergräver hela FN:s krisförmåga.

Vad gör regeringen? Man minskar stödet till UNAIDS, UN Women, UNDP, UNHCR och en rad andra FN-organ. Alla dessa livsviktiga institutioner får nu mindre svenskt stöd. Och låt oss vara glasklara: När ett land minskar sitt kärnstöd minskar också dess inflytande. Det gäller inte bara pengar; det gäller våra stolar, våra röster och våra möjligheter att forma framtidens internationella arbete. Det är lite som att säga upp sitt medlemskap i styrelsen men tro att man ändå ska få samma inflytande. Världen fungerar inte så.

Inget beslut symboliserar dock denna kursändring tydligare än regeringens avskaffade kärnstöd till UNRWA – organisationen som sköter skolor, sjukvård och humanitärt stöd till palestinska flyktingar i Gaza, Västbanken, Libanon, Syrien och Jordanien. Regeringen har beslutat att helt slopa detta stöd.

Fru talman! UNRWA är inte vilken organisation som helst. FN slår fast att den inte går att ersätta. Det är den enda aktören som har infrastruktur och legitimitet att nå ut till miljoner utsatta människor.

När Sverige bryter detta stöd skickar vi en signal, inte bara till Mellanöstern utan till hela världen, om att vi överger en humanitär principfast hållning som har varit vårt signum i decennier. Det här stärker inte Sveriges ställning utan försvagar den. Vi riskerar vår roll som opartisk aktör. Vi riskerar vårt renommé som humanitär stormakt. Vi riskerar relationer som har tagit generationer att bygga.

Fru talman! Sverige har varit en global ledare i arbetet för kvinnors rättigheter, men nu minskar stödet till UN Women i en tid när kvinnoledda organisationer redan bara får 0,4 procent av de humanitära budgetarna. Det är mer än en nedskärning – det är en identitetsförlust. Vår feministiska utrikespolitik som världen inspirerades av har ersatts av tystnad och nedmontering.

Fru talman! Forum Civ beskriver det träffande: Sverige har tagit av sig ledartröjan. Vi vet vad som händer när en ledare kliver åt sidan: Utrymmet fylls av andra länder, andra agendor och andra värderingar.

Vill vi verkligen att auktoritära stater, inte demokratiska länder som Sverige, ska forma framtidens internationella normer? Vill vi verkligen lämna arenan till dem som inte delar våra värderingar om jämlikhet, mänskliga rättigheter och fred? Om svaret är nej måste vi sluta montera ned just det som har gett oss vårt inflytande.

Fru talman! Regeringen säger att man prioriterar Ukraina. Men världen är inte ett nollsummespel. Stödet till Ukraina är absolut jätteviktigt; det är självklart. Men världen fungerar inte så att vi måste välja mellan att stödja Ukraina och att stödja mänskliga rättigheter globalt. Det är inte antingen eller, utan det är både och. Att rädda liv i Gaza betyder inte att man sviker Ukraina. Att stötta UNDP betyder inte att man blundar för rysk aggression. Det är en falsk dikotomi, och det är en farlig politik.

Fru talman! Sveriges styrka har aldrig legat i vår militärmakt, vår befolkningsstorlek eller vår ekonomi. Vår styrka har legat i något mycket större, nämligen vår förmåga att vara en kraft för fred, för demokrati, för rättvisa och för humanitet. Det är det som gett oss inflytande. Det är det som gett oss respekt. Det är det som har gjort Sverige till Sverige i världens ögon.

När vi nu krymper vårt bistånd, när vi minskar kärnstödet till FN och när vi överger organisationer som UNRWA undergräver vi vår viktigaste styrka. Vi gör det inte för att världen kräver det och inte för att ekonomin tvingar oss, utan av politisk vilja.

Fru talman! Det är det som gör detta så allvarligt. Sverige ska vara ett land som andra länder vänder sig till i kris och inte ett land som vänder sig bort. Sverige ska vara ett land som visar vägen och inte ett som viker av. Sverige ska vara ett land som står för något och inte ett som kompromissar bort sin själ.

Vi har fortfarande möjlighet att återta den ledartröja vi nu håller på att tappa. Men då måste vi sluta nedmontera det som gjort oss starka. Vi måste återinvestera i FN, i internationellt bistånd och i globala värderingar – inte för att vara goda utan för att vara starka, och inte för andras skull utan för vår egen.

Fru talman! Sverige förtjänar att vara en röst som världen lyssnar på. Låt oss se till att den rösten inte tystnar.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 3.

I detta anförande instämde Katarina Luhr (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 mars.)