Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utrikesutskottets förslag i betänkande UU16 i dess helhet.

Betänkandet handlar om Sveriges arbete i och genom Förenta nationerna. FN är och förblir den centrala institutionen i det internationella systemet. Ingen annan organisation samlar världens stater eller har samma legitimitet när det gäller att formulera gemensamma regler för internationellt samarbete, fred och säkerhet och arbetet för mänskliga rättigheter.

Sverige är sedan länge en stark röst för multilateralt samarbete. I en tid när världen präglas av ökade konflikter, geopolitiska spänningar och växande auktoritära tendenser är behovet av fungerande internationella institutioner större än på länge.

Men vi måste också vara ärliga med att FN i dag står inför betydande problem. Det handlar om ekonomiska utmaningar, byråkrati och ineffektivitet men också om politiska problem. Ett av de mest uppenbara är att en av säkerhetsrådets permanenta medlemmar, Ryssland, har startat ett fullskaligt aggressionskrig mot Ukraina. Ett land som enligt FN-stadgan har ett särskilt ansvar för internationell fred och säkerhet bryter alltså själv mot de mest grundläggande principerna i samma stadga. Det säger något om de svårigheter som FN-systemet står inför.

Det finns också andra problem. Ett av dem handlar om trovärdighet och partiskhet i vissa delar av FN-systemet.

Fru talman! Låt mig nämna några siffror. Under perioden 2015–2025 har FN:s generalförsamling antagit 187 fördömande resolutioner om Israel. Under samma tid har 90 sådana resolutioner handlat om alla andra länder i världen tillsammans. Det innebär att nästan två tredjedelar av generalförsamlingens landsspecifika resolutioner under tio år har handlat om ett enda land. Naturligtvis ska Israels agerande kunna diskuteras och kritiseras, men när fokus blir så här blir det oproportionerligt och riskerar att underminera hela FN:s trovärdighet.

I går hade jag möjlighet att träffa en människorättsförsvarare från Kuba, Yaxys Cires, som representerar Observatorio Cubano de Derechos Humanos. Hans berättelse påminner om hur avgörande internationellt stöd är för människor som arbetar under mycket svåra förhållanden. För människorättsförsvarare i auktoritära stater kan FN:s mekanismer och uppmärksamhet ibland vara ett viktigt skydd. Samtidigt väcker det frågor när FN-systemet ibland riktar fokus på ett helt annat sätt, som framstår som ganska obegripligt.

Förra veckan presenterade FN:s särskilda rapportör om situationen för människorättsförsvarare, Mary Lawlor, en rapport om Sverige. Där uttrycks oro över vad som beskrivs som hot, hatpropaganda och stigmatisering av människorättsförsvarare samt över påstådda begränsningar av deras yttrandefrihet och rätt till fredliga sammankomster. Det är en beskrivning som är svår att känna igen när det gäller ett land där yttrandefriheten är grundlagsskyddad, där demonstrationer är vanliga och där civilsamhället fritt kan kritisera makthavare.

I rapporten lyfts samtidigt upp att klimataktivister riskerar rättsliga konsekvenser när de blockerar vägar eller stör verksamheter. Att rättsstaten reagerar när lagar bryts framställs alltså som ett problem för människorättsförsvarare.

Skillnaden mellan att få böter för att blockera en väg i en demokrati och att fängslas för sitt arbete i en diktatur borde vara uppenbar. När sådana frågor lyfts upp i en FN-rapport om Sverige samtidigt som människorättsförsvarare i många delar av världen, inte minst just Kuba, fängslas, hotas och mördas finns det skäl att tala om behovet av proportioner.

Fru talman! FN står inför viktiga vägval. Valet av nästa generalsekreterare kommer att bli mycket betydelsefullt. Organisationen behöver ett ledarskap som kan prioritera, reformera och ta itu med de problem som finns, alltifrån ineffektivitet och överlappande strukturer till frågor om politisering och partiskhet.

FN-systemet har under lång tid vuxit och består i dag av ett stort antal olika organ, program och fonder. I vissa fall överlappar uppdragen och verksamheterna varandra samtidigt som administrationen har vuxit. Det finns därför skäl att se över hur olika delar av FN-systemet kan samordnas och i vissa fall slås samman.

Fokus måste ligga på kärnuppgifterna: att bidra till fred och säkerhet, att försvara mänskliga rättigheter och att främja hållbar utveckling. FN:s arbete måste bidra till att lösa problem, inte permanenta dem.

Internationella insatser måste syfta till att människor ska kunna leva i frihet, säkerhet och värdighet i sina hemländer, inte till att generation efter generation fastnar i flyktingstatus utan långsiktiga lösningar.

Samtidigt ser vi hur auktoritära regimer, framför allt Kina i detta läge, i allt större utsträckning försöker flytta fram sina positioner inom internationella organisationer, inklusive FN. De försöker påverka normer, språkbruk och institutioner i riktningar som riskerar att urholka arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Det är en utveckling som demokratiska länder måste möta med tydlighet och engagemang.

Fru talman! FN är en oumbärlig organisation. Just därför måste vi våga tala klarspråk om dess brister. För ett starkt FN krävs det reformvilja, trovärdighet och respekt för de principer organisationen själv är satt att försvara.

Med detta vill jag återigen yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och tacka för ordet.

(Applåder)