Fru talman! En stark och levande demokrati är ett bygge med flera bärande hörnstenar. I grunden finns en väl avvägd tanke om hur den gemensamma verksamheten ska ordnas, med domstolar, allmänna val och fri åsiktsbildning.

Till detta hör fria medier, fri kultur, föreningsfrihet och en fri akademi. Utan dessa saker skulle vår gemensamma tillvaro bli fattigare och uppmuntra betydligt mindre till utveckling, både individuell och samhällelig, i form av dialog, diskussion, upplevelser, upptäckter, kunskap, kreativitet, reflektion och respekt. En del av detta finns redan skyddat i vår grundlag – i regeringsformen – men inte allt. Vi har också pågående diskussioner om att utöka och förtydliga avsnitten om fri- och rättigheter.

Jag hade tänkt börja med att säga några ord om den akademiska friheten, men jag känner mig nödsakad att ge en alternativ beskrivning av det som ledamoten Westmont tog upp här förut om att vi är på väg att ordna ett minoritetsstyre när det gäller lagstiftning, även om ledamoten nu har lämnat kammaren.

Sverigedemokraterna är naturligtvis i sin fulla rätt att beskriva verkligheten på det sätt de önskar, men sanningen är att det handlar om ett förslag till grundlagsändring där det ställs krav på kvalificerad majoritet för att kunna fatta beslut. Det handlar inte om att en minoritet ska kunna bestämma vad som sker. Den kan möjligen bestämma att något inte ska genomföras men inte beskriva hur lagarna ska se ut.

Man kanske också kan säga att Martin Westmonts parti har fått igenom ganska mycket genom Tidöregeringen, med hjälp av en mycket liten majoritet.

Jag tackar ledamoten Svärd för påpekandet att sju av åtta partier faktiskt står bakom det grundlagsförslag som återkommer till hösten.

Nu ska jag gå över till den akademiska friheten. Till att börja med är akademisk frihet mer än enbart den nu grundlagsskyddade friheten att fritt välja forskningsfrågor, forskningsmetod och publicering av resultat. Akademisk frihet omfattar även högre utbildning, lärosätenas organisering och finansiering och utnämningar av styrelser och rektorer. Akademisk frihet är också studenters rätt att välja väg – vilka kurser och program de vill följa – och deras rätt att ställa kritiska frågor och ha ett inflytande.

Det finns en undersökning som Universitetskanslersämbetet gjorde 2024, kallad Akademisk frihet i Sverige. Nästan alla forskare, lärare och doktorander sätter stort värde på den akademiska friheten, men hälften av dem är samtidigt oroliga för att den håller på att urholkas. Det kollegiala värderas högt men upplevs också trängas undan av administrativa bördor och tydligare styrning genom både politik och finansiering.

Man får komma ihåg, fru talman, att praktiskt taget alla länder satsar statliga pengar på forskning och högre utbildning. Det hade man knappast gjort om det inte uppfattades som lönsamt och bra för staten. Den som lyckas räkna ut mer exakt hur mycket en satsad krona ger kommer förmodligen att få fina priser, men att det är ett plus är alla överens om. Av bland annat dessa skäl menar vi att skyddet för den akademiska friheten behöver stärkas i grundlagen.

Fru talman! Arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige har förvisso gått framåt de senaste åren, inte minst med bildandet av Institutet för mänskliga rättigheter för fyra år sedan. Institutet ska följa, undersöka och rapportera om hur mänskliga rättigheter respekteras och förverkligas i Sverige.

Institutet har i sina årsrapporter pekat på ett antal brister vad gäller mänskliga rättigheter i Sverige. Det finns många exempel, men bland annat avsätts ett omfattande avsnitt i verksamhetsberättelsen för 2024 till att diskutera äldres rättigheter, ett område som annars kanske inte diskuteras så mycket.

Vi föreslår i en reservation avseende den här punkten bland annat att det ska skapas en mekanism för uppföljning och rapportering av olika åtaganden. Vi har också ett förslag som avser hur styrelseledamöter utses. Minnesgoda kollegor minns fjolårets KU-granskning av regeringens hantering av just detta.

Slutligen, fru talman, ska jag säga något om naturens rättigheter. Jag inser och förstår att detta för många låter som en tankevurpa av ganska svårartat slag. Hur skulle det gå till? Men det finns sätt att se på vår värld som att den också har rättigheter att leva och utvecklas på ett hållbart sätt.

I mitt tidigare arbete i det internationella forskningsprogrammet om urbana framtider användes begreppet ”synvända”. Jag noterar att Svenska Akademien inte känner till uttrycket, men det betyder att se saker på ett annat sätt.

I Ecuador infördes begreppet ”naturens rättigheter” i landets konstitution för snart 20 år sedan.

Något år senare följde Colombia efter och erkände Amazonas som ett juridiskt subjekt med rättigheter, varefter en grupp unga stämde staten för att den pågående avskogningen påverkar klimatet och därmed deras rätt till en frisk miljö, mat och vatten.

I Nya Zeeland fick floden Whanganui och berget Taranaki juridiska rättigheter för knappt tio år sedan. Det är rättigheter som är baserade på urfolket maoriernas världsbild.

Jag förstår att en synvända kan ta tid, men det är en intressant fråga att fundera över. Hur skulle det gå om vi utsåg Lagan eller Torne älv, eller varför inte båda, till nationalälvar och gav dem ett sådant skydd? Det skulle innebära att de ekosystem och livsformer som förknippas med älvarna inte är rättslösa och underordnade människan utan egna rättssubjekt. Det kan vara något som faktiskt behövs för att skapa en hållbar framtid. Vår nuvarande regeringsform fyllde ju 50 häromåret. Kanske är det när den fyller 100 fullständigt självklart att den också omfattar en paragraf om naturens rättigheter, om älvarnas rätt till restaurering och återhämtning liksom rätten att existera och utvecklas. Det som är otänkbart i dag är kanske inte det i morgon.

Avslutningsvis vill jag nämna att vi har reservationer gällande trossamfundens trygghets- och säkerhetsarbete, diskrimineringsskyddet, grundlagsskydd för hbtqi-personers rättigheter, skyddet för den akademiska friheten och arbetet med mänskliga rättigheter. Jag står självklart bakom alla dessa men yrkar bifall endast till reservation 15 om naturens rättigheter.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 21.)