Fru talman! Vi debatterar nu ett viktigt betänkande och förslag, som jag yrkar bifall till, om hur skyddet för våra grundläggande fri- och rättigheter kan stärkas. Det är ett angeläget ämne som berör själva kärnan i vår rättsordning.

I detta sammanhang vill jag därför lyfta fram ett problemområde som har avgörande betydelse för hur dessa fri- och rättigheter faktiskt efterlevs i praktiken. Det verkliga skyddet för medborgarnas fri- och rättigheter handlar nämligen inte enbart om vilka lagar vi stiftar i denna kammare. Det handlar i lika hög grad om hur dessa lagar respekteras och upprätthålls i samhället.

Fru talman! En ny ofrihet har fått fäste i vårt land. Den präglar livet i det andra Sverige, utanförskapets Sverige, inte minst för de tiotusentals ungdomar som lever sina liv där de mest grundläggande fri- och rättigheterna kränks eller saknas. Dessa ungdomar och deras familjer lever i Sverige men ändå inte.

I sin uppmärksammade självbiografiska bok Ett ord för blod skriver Faysa Idle: ”Man kan säga att vi lever i parallella världar i Sverige. Det är samma land men ändå helt olika platser. Att åka bara en kilometer kan ibland vara att åka hundratals mil.” Hon, uppvuxen i Tensta, berättar om ett liv i utanförskapets och hedersförtryckets skugga och om islamister och kriminella gäng som utnyttjar ungdomars jakt på tillhörighet och erbjuder dem en annan gemenskap, en parallell gemenskap som på sitt makabra sätt kan fylla ”tomheten som åt upp oss inifrån”, som Faysa så väl uttrycker det.

Faysa berättar om en syster som börjar använda niqab hemma, om moralpoliser som börjar synas på fler och fler ställen i Järva, om sin skrämmande uppfostringsresa till Kenya, om en bror som dödas och en annan som blir tungt kriminell och om en verklighet där ”att döda någon blev slentrian, ingen stor sak” utan bara ”ett litet steg på vägen till paradiset eller livet som ghettokung”.

Fru talman! Det som Faysa beskriver inträffade i samma land, i samma Sverige, som stolt betraktar sig som frihetens och jämställdhetens självklara hemvist. Detta är sant för majoriteten av dem som bor i vårt land men inte för alla, till exempel inte för vart femte barn som växer upp i Malmö i miljöer där hederskulturen härskar, enligt en rapport från 2018.

Enligt denna rapport, framtagen av forskare på Örebro universitet som undersökte attityder bland ungdomar i årskurs 9, ansåg nästan hälften av de pojkar som levde under hedersrelaterade våldsnormer att det var ganska dåligt eller mycket dåligt att kvinnor och män enligt svensk lag har lika rättigheter. Nästan var tredje flicka som växte upp under samma omständigheter ansåg också det. Drygt 40 procent av pojkarna tyckte att det var ganska dåligt eller mycket dåligt att svensk lag förbjuder kvinnlig könsstympning, och, skrämmande nog, ansåg även var tredje flicka i denna grupp detsamma. Åtta av tio flickor som växte upp under hedersrelaterade oskuldsnormer fick inte umgås med killkompisar hemma – och så vidare.

Mot denna bakgrund är det ytterst oroväckande att en rapport från stadsrevisionen i Malmö konstaterade att hedersproblematiken i praktiken nonchaleras av Malmös förskolor. Som Sydsvenskan då skrev: ”Förskolor i Malmö struntar i att anmäla oro för barn som lever under hedersförtryck. En av anledningarna: Personalen fruktar föräldrarna, avslöjar granskning. Från januari till oktober förra året gjordes bara en enda anmälan – bland 20 000 Malmöbarn.”

Det är en chockerande uppgift med tanke på att yrkesverksamma inom skola, hälso- och sjukvård samt socialtjänst har anmälningsskyldighet vid misstanke om att barn far illa. Detta betyder i klartext att många av våra lagar bara är en läpparnas bekännelse för en inte obetydlig del av vår befolkning.

Fru talman! På Jämställdhetsmyndighetens hemsida kan följande läsas: ”Efter sommarlovet kommer skolbänkar att gapa tomma runtom i landet på grund av att barn har förts utomlands för barn- och tvångsäktenskap, ’uppfostringsresor’ eller för att familjer vill undkomma myndigheters inblandning.”

Alla dessa övergrepp är förbjudna enligt de lagar riksdagen har stiftat, men skolbänkarna står inte mindre tomma för det. Jämställdhetsmyndigheten konstaterar vidare att tillämpningen av ny lagstiftning går relativt långsamt och att det saknas vägledande domar för flera nya brottsrubriceringar, såsom barnäktenskapsbrott, utreseförbud och hedersförtryck.

Fru talman! Det är bra att nya och strängare lagar stiftas på detta område, men vi måste inse att det inte i första hand är bristande lagstiftning som är huvudproblemet utan dess mycket begränsade tillämpning. Orsakerna till denna omständighet är många. Myndigheternas valhänta agerande är en, men enligt rapporten från stadsrevisionen i Malmö finns det en annan viktig orsak till förskolornas ovilja att orosanmäla, nämligen rädsla.

Låt mig ge några konkreta exempel tagna från nämnda Malmörapport: hotbilden från vårdnadshavarna eller deras nätverk och anhöriga, risken för att barnen ska fara illa om personalen lyfter upp känsliga frågor med vårdnadshavarna och farhågan att vårdnadshavare ska välja att hålla sina barn hemma.

Fru talman! Häri ligger en avgörande komponent i den nya ofriheten: hedersförtryckande kulturella normer som upprätthålls genom påtryckningar och hot – eller direkta trakasserier, misshandel och i extrema fall mord – mot dem som skulle kunna avslöja eller revoltera mot dessa normer. Det dystra budskap som Malmörapporten förmedlar är att lagarnas tillämpning blir nästan omöjlig i miljöer där parallella normer och maktstrukturer råder.

Faysa Idle berättar i sin bok om hederskulturens grepp om både den äldre och den yngre generationen och hur detta ledde till fruktansvärda våldshandlingar och att många unga liv gick till spillo. Hon skriver: Hedern var det viktigaste av allt. Vad som helst kunde leda till blod.

Så här beskriver hon den tystnadskultur som råder i många av Sveriges parallella samhällen, där att tjalla eller gola är det värsta och farligaste man kan tänka sig: Här snackade ingen. Det svenska rättsväsendet hade inget att hämta. Hon tillägger: Man skördar det man sår. Samhället hade behandlat oss som skit genom att överge oss, så ingen sa ett ord till polisen, inte ens föräldrarna till de döda.

Detta illustrerar utanförskapets förödande växelverkan och dess inverkan på hur våra lagar och bestämmelser efterlevs. Utanförskapet leder till uppkomst av alternativa gemenskaper där kriminella gäng, brottsbelastade klaner och islamister frodas. De erbjuder såväl tillhörighet som identitet och tillgång till resurser och status.

Fru talman! Att bryta denna dialektik eller växelverkan är Sveriges svåraste utmaning. Det kräver stora insatser utifrån – från det välmenande och trygga Sveriges sida. Men det som i längden kommer att bli avgörande är det som görs inifrån, av alla de individer och familjer som inte längre vill leva i förtryck och otrygghet. Vi måste se dem, lita på dem och satsa på dem.

Det offentliga har givetvis en mycket viktig roll att spela i detta sammanhang, men utan de berördas och civilsamhällets mobilisering är utsikterna att lyckas praktiskt taget obefintliga. Detta har i stor utsträckning varit den felande länken – det blinda fältet – i svensk integrationspolitik.

Perspektivet har alltför ofta varit att vi, alltså Myndighetssverige, ska integrera dem, det vill säga människor som har invandrat till vårt land. Det kan låta självklart, men i själva verket är det ett felaktigt perspektiv. Utan de berördas aktiva medverkan, som subjekt och drivande aktörer i sina egna liv, kan integrationsprocessen inte lyckas.

Vi kan underlätta vägen, tillhandahålla redskap och skapa tydliga incitament för integration, men vi kan aldrig ersätta människornas egen roll i denna process. Med andra ord: En framgångsrik integration förutsätter ett perspektivskifte, från välfärdsstatlig paternalism till individens egen vilja, ansvar och egenmakt.