Fru talman! Tack, Katarina Tolgfors, för anförandet!

Jag vet att ledamoten tycker att jämställdhetsfrågor är viktiga, men tyvärr syns det inte i regeringens budget. Tvärtom ser vi snarare hur regeringen skär ned på stödet till kvinnor och flickor och SRHR. Det här är allvarligt när vi ser hur just kvinnor, flickor och hbtqi-personer står inför en historisk backlash.

Krig, konflikter och fattigdom slår hårdast mot kvinnor, men i stället för att öka stödet till utsatta kvinnor och flickor lämnar den svenska regeringen flera strategier i de fattigaste och mest utsatta länderna i Afrika och Asien.

När resurserna minskar ökar risken för sexuellt våld och minskad tillgång till skydd. Många lokala kvinnorättsorganisationer som är beroende av svenskt stöd tvingas pausa eller lägga ned sin verksamhet, vilket innebär att kvinnor förlorar stöd och skydd.

Minskade satsningar på SRHR-området innebär en ökad risk för osäkra aborter och försämrad mödrahälsovård.

När stödet till jordbrukskooperativ och kvinnors ekonomiska egenmakt minskar begränsas kvinnors möjligheter, självständighet och ekonomiska oberoende.

När Sverige drar ned på stödet till både UN Women, UNFPA och Unaids samt avslutar bilaterala strategier i länder som Liberia, Moçambique, Tanzania, Zimbabwe med flera och stänger flera ambassader minskar närvaron och inflytandet i jämställdhetsfrågorna. Viktigt arbete och viktiga erfarenheter och kompetens som byggts upp under decennier riskerar att gå förlorade, och jämställdhetsarbete samt arbete för SRHR riskerar att rullas tillbaka.

Varför överger ni de mest utsatta och fattigaste kvinnorna i världen på detta sätt?