Fru talman! När världens länder antog Agenda 2030 gjorde de någonting historiskt. De enades om en gemensam plan för mänsklighetens framtid. Det är en plan för att stoppa klimatkrisen, utrota fattigdomen, minska ojämlikheten och bygga fredliga samhällen. Agenda 2030 är mer än bara en lista med mål. Det är ett löfte till kommande generationer om att ingen ska lämnas utanför.

Nu är det bara några få år kvar till 2030, och agendan har fått stora svårigheter. Det innebär att det är ännu viktigare att politiken levererar nu och inte sedan och att varje land tar sitt ansvar. När man läser regeringens skrivelse är det dock svårt att känna den brådska som situationen faktiskt kräver. Det har debatten i dag också understrukit.

Samtidigt som regeringen säger att Agenda 2030 är viktigt ser vi gång på gång hur politiken inom flera områden går i motsatt riktning. Det är allvarligt. Agenda 2030 bygger också på en central princip om att politiken ska vara samstämmig. Målen hänger ihop, och politiken måste jobba med dem tillsammans och inte bara som enskilda mål. Alla politikområden måste bidra till hållbar utveckling och inte motverka den, men här brister regeringens politik.

Jag vill lyfta fram tre områden där Sverige kommer allt längre bort från Agenda 2030 i stället för närmare. Det ena är klimatet. Det har vi debatterat här tidigare i dag. Agenda 2030 och Parisavtalet hänger nära samman, och utan en kraftfull klimatpolitik kan vi inte heller nå de andra globala målen. Regeringen har dock valt att försvaga centrala delar av svensk klimatpolitik.

Utsläppen har ökat, reduktionsplikten har sänkts och transportsektorns klimatmål missas och riskerar nu att skrotas. Detta beslut går i rakt motsatt riktning mot mål 13 om att bekämpa klimatförändringarna och mot flera andra mål som också påverkas.

Det andra är det globala utvecklingssamarbetet. Agenda 2030 är ett globalt åtagande, och Sverige har under lång tid varit en stark röst för internationell solidaritet och hållbar utveckling. Under den här mandatperioden har vi tyvärr sett stora förändringar i svensk biståndspolitik. Man har minskat Sveriges klimatambitioner och dragit ned på biståndet.

Biståndet har minskat kraftigt i relation till bni, och nu är det på väg ned till en nivå under FN:s mål. Resurserna har omprioriterats, och viktiga institutioner och samarbeten har försvagats. Det här innebär en risk att man inte gör sitt bästa för att Agenda 2030 ändå ska gå framåt och att arbetet i stället försvåras, inte minst när det handlar om att bekämpa fattigdom, stärka jämställdhet och främja demokrati.

Det tredje området gäller själva styrningen av Agenda 2030-arbetet. Tidigare fanns det strukturer för samordning, uppföljning och analys, men mycket av det arbetet har monterats ned. Resurserna har också minskat. Samordningen har blivit allt svagare, och det är oklart hur regeringen säkerställer att politiken faktiskt bidrar till att nå målen. Vi har hört i dag att det sker en utvärdering – det vet man tydligen – men det finns ingenting som tyder på det. Tidigare fanns det strukturer för samordning, uppföljning och analys, och dem behöver vi komma tillbaka till.

Agenda 2030 kräver dock mer än fina formuleringar i en skrivelse. Det krävs systematisk uppföljning och politisk vilja. Vi måste stärka uppföljningen, för statistik och analys är avgörande för att förstå hur utvecklingen går och var fler insatser behövs. Vi i Miljöpartiet vill därför att SCB får ett tydligt och långsiktigt uppdrag att följa upp Sveriges arbete med Agenda 2030.

Sedan behövs dock samordning. Agenda 2030 berör nämligen alla politikområden – klimat, ekonomi, utbildning, jämställdhet, näringsliv och bistånd – och utan tydlig styrning riskerar arbetet att fastna i stuprör mellan departement och myndigheter.

Civilsamhället behöver också ges en starkare roll, och kommuner och företag behöver involveras igen. Agenda 2030-samordnaren gjorde ett bra jobb, som nu inte alls tas till vara. Många av de mest innovativa lösningarna för hållbar utveckling kommer från kommuner, organisationer, företag och lokala initiativ, och det måste skapas förutsättningar för att ta hand om deras arbete.

I en tid när demokratin utmanas i många delar av världen, klimatkrisen accelererar och ojämlikheten växer behövs länder som Sverige mer än någonsin. Det behövs länder som står upp för internationellt samarbete, för mänskliga rättigheter och för global rättvisa. Här kunde vi ha gjort ett stort arbete med Agenda 2030, som är just ett sådant ramverk som behövs. Agendan binder samman klimatet, ekonomin och människors rättigheter i en gemensam vision. Den visar också att hållbarhet inte är ett särintresse utan grunden för ett starkt och långsiktigt samhälle.

Vi har bara några år kvar. Det betyder att varje år – faktiskt varje månad – räknas. Om Sverige ska fortsätta vara ett föregångsland måste politiken för hållbar utveckling och Agenda 2030 gå från ord till handling. Det kräver politiskt ledarskap, det kräver samstämmig politik och det kräver att hållbar utveckling återigen sätts i centrum för samhällsbygget.

I slutändan handlar Agenda 2030 om något väldigt enkelt: Vilken värld vill vi bygga, och vilken värld vill vi lämna efter oss? Vill vi ha en värld med ökande ojämlikhet och ökande klimatkris, eller vill vi ha en värld där människor, planeten och framtida generationer får en chans att blomstra?

Vi i Miljöpartiet vet vilken värld vi vill se. Därför kommer vi att fortsätta driva på för att Sverige ska leva upp till de löften som gavs i Agenda 2030.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 21.)