Fru talman! I dag debatterar vi en rad motioner i utrikesutskottets betänkande om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i det internationella biståndet. I grunden är detta en debatt om vilket Sverige vi vill vara i världen mitt i en brytningstid. Vi vill vara ett land som står upp när rättigheter pressas tillbaka, ett land som försvarar flickors och kvinnors rätt till sin egen kropp och ett land som förstår och använder sina erfarenheter av investeringar i hälsa och jämställdhet och ser att det inte är en sidofråga i biståndet utan helt avgörande för utveckling, frihet och säkerhet.

Utan makt över den egna kroppen finns det ingen verklig jämlikhet. Utan tillgång till preventivmedel, mödravård, säkra aborter, sexualupplysning och grundläggande hälsoinsatser begränsas människors livschanser redan från början. Det handlar om att själv få bestämma om och när man vill få barn. Det handlar om att få välja vem man älskar och att få tillgång till vaccin, mediciner och hälso-och sjukvård.

Fru talman! Det är viktigt att börja där fakta visar oss vad som går att åstadkomma. Det ger också hopp i en mörk tid.

Världen har under de senaste decennierna visat att framsteg är möjliga. Barnadödligheten har minskat kraftigt. Fler kvinnor överlever graviditet och förlossning. Fler människor har fått tillgång till preventivmedel.

Kampen mot kvinnlig könsstympning – en kamp mot ett av de mest brutala patriarkala förtryck som finns i världen – visar också att förändring på det här området är möjlig. Risken för flickor att utsättas har minskat med en tredjedel. Över en halv miljon flickor har undgått övergreppet genom ett långsiktigt arbete som bland annat har genomförts av FN:s befolkningsfond, Unicef och civilsamhällets organisationer och med betydande stöd från Sverige.

Tack vare Sveriges insatser i flera länder, till exempel Uganda, har utbildning av och för barnmorskor utifrån svensk expertis stärkt barnmorskornas roll i vården och förbättrat förlossningsvården, till gagn för både barn och mödrar.

Ett annat exempel är Sveriges över tjugoåriga engagemang i Globala fonden – i kampen mot hiv, malaria och tuberkulos – samt i vaccinalliansen Gavi, som Sverige var med och bildade. Insatserna har bidragit till att över 70 miljoner liv har räddats, och dödligheten i aids, malaria och tuberkulos har minskat dramatiskt.

Allt detta visar något viktigt: När världen investerar i hälsa och rättigheter fungerar det.

Investeringar i global hälsa hör till de mest effektiva investeringar som finns, och de ger mångdubbelt tillbaka i både mänsklig och ekonomisk utveckling.

Vaccinationer, mödra- och barnhälsovård, tillgång till preventivmedel och tillgång till rent vatten, sanitet och hygien – WASH – räddar liv varje dag. Det skapar samtidigt förutsättningar för att länder ska kunna nå en utveckling som gör att de också kan investera i de egna hälsosystemen.

Fru talman! Det är just därför som den utveckling som vi nu ser i världen är så allvarlig. Världen står ju inte stilla. Det kan gå framåt. Men det vi också har sett de senaste åren är hur snabbt det kan gå bakåt.

För första gången på 25 år ser vi nu hur barnadödligheten ökar i vissa delar av världen. Samtidigt ser vi en kraftig minskning av finansieringen av global hälsa – något som i princip leder till en kollaps av hälsosystemen i de mest sårbara och utsatta länderna.

När stora givare drar sig tillbaka raseras livsavgörande insatser. Det har blivit tydligt genom Trumpadministrationens nedstängning av USAID, USA:s engagemang i antiabortalliansen Geneva Consensus Declaration, tillsammans med länder som Ryssland och Belarus, och återinförandet av Mexico City-policyn, den så kallade global gag rule, som förbjuder stöd till organisationer som informerar om abort eller som arbetar för att öka tillgången till säkra aborter.

Tillsammans får dessa beslut enorma konsekvenser i vår värld.

Enligt The Lancet beräknas neddragningarna leda till 14 miljoner människors död fram till 2030, varav en tredjedel är barn. Dessa barn får alltså inte växa upp om inte resten av världen lyckas samla sig för att kliva in när USA kliver tillbaka. Detta gör att andra länders betydelse och ansvar blir större.

Fru talman! Här kommer Sverige in, för frågan i debatten i dag är inte bara: Vad är det som händer globalt? Frågan är också: Vad händer i svensk politik, och hur agerar vi?

Sverigedemokraterna och regeringen säger gång på gång att SRHR är prioriterat inom det svenska biståndet. Men trots det och trots den katastrofala utvecklingen i världen har andelen svenskt bistånd som går till SRHR sjunkit i faktiska kronor.

År 2024 var till exempel Moçambique och Afghanistan två av de länder som fick allra mest svenskt stöd när det gällde SRHR i biståndet. I Moçambique har Sverige stöttat program som ger flickor och unga kvinnor tillgång till sexualupplysning. Man har bidragit till vård och insatser som förbättrar tillgången till säkra aborter. I Afghanistan har Sverige bland annat finansierat insatser som ger kvinnor tillgång till reproduktiv hälsovård och säkra aborter genom internationella organisationer. Men i fråga om båda dessa länder har landstrategierna tagits bort. Det innebär i praktiken att resurserna till två av de fem länder som haft störst svenskt stöd just till SRHR helt har skurits bort.

Det här är inte små justeringar i marginalen, utan det är en tydlig politisk förändring.

Sverige fasar samtidigt ut bistånd i flera länder där hälsosystemen redan är mycket sårbara och där nedstängningen av USAID på grund av Trumpadministrationen redan har slagit väldigt hårt.

Det här sker trots att vi vet att flickor och kvinnor drabbas hårdast när tillgången till vård minskar. När finansieringen försvinner riskerar kliniker att stänga, hiv-preventionen att försvagas och tillgången till preventivmedel att minska. Samtidigt försvåras arbetet mot barnäktenskap och könsstympning.

Fru talman! Samtidigt ser vi hur mycket välfinansierade anti-gender-rörelser växer globalt. Det är organisationer och stater som aktivt motarbetar sexualundervisning, preventivmedel och aborträtt. På många håll har särskilt hbtqi-personer blivit måltavlor. Just därför behöver länder som Sverige och andra likasinnade kliva fram när andra länder backar.

Fru talman! Den här veckan samlas världens länder i FN:s kvinnokommission, och längre fram i vår är det dags för FN:s befolkningskommission.

Vi som ingår i de nordiska parlamentens SRHR-nätverk har uppmanat våra regeringar att stå upp för jämställdhet och hbtqi-personers rättigheter och att i FN motsätta sig alla försök att urvattna dessa rättigheter i internationella överenskommelser.

När motståndet är organiserat på ett sätt som hade varit otänkbart för bara några år sedan måste försvaret av rättigheter vara organiserat, starkt och framåtlutat.

Och i den pågående processen för reformer av FN-systemet måste Sverige och de nordiska länderna vara tydliga: Mandatet för UNFPA, FN:s befolkningsfond, som har det viktigaste SRHR-mandatet i FN-systemet, får inte försvagas. Det finns en risk för att det gör det om inte Sverige och andra medlemsländer agerar och höjer sina röster i den här processen.

UNFPA:s arbete är avgörande för global tillgång till preventivmedel, mödravård, sexualupplysning och skydd mot könsbaserat våld – för flickor, för kvinnor, för hbtqi-personer och för ungdomar.

Fru talman! Den globala utvecklingen står just nu och väger. Vi vet att investeringar i hälsa fungerar. Vi vet att arbetet mot könsstympning, barnäktenskap och mödradödlighet ger resultat. Men vi vet också att framstegen inte kan tas för givna, och vi vill förstås att förbättringar ska kunna ske ännu snabbare.

Om finansieringen fortsätter att minska, som under de senaste åren, riskerar de framsteg vi har sett att stanna av trots att vi i dag har mer kunskap än någonsin om vilka insatser som faktiskt fungerar och som kan förhindra att smittsamma sjukdomar sprids och förhindra mänskligt lidande.

Fru talman! Vi socialdemokrater menar att utvecklingen behöver vändas. Den nedåtgående trenden för SRHR-biståndet måste brytas.

Sverige ska vara en stark röst för global hälsa, stärka forskningen och öka kärnstödet till organisationer som arbetar med global hälsa och flickors och kvinnors rättigheter. Vi behöver också stå kvar i de länder där behoven är som störst – inte lämna dem just när situationen har blivit ännu svårare.

Det här är viktigt inte bara för att det är moraliskt rätt utan också för att global hälsosäkerhet gör oss alla tryggare.

Vi socialdemokrater står förstås bakom alla våra reservationer i det här betänkandet, men för tids vinning yrkar jag bifall bara till reservation 1.

(Applåder)