Herr talman! I dag debatterar vi regeringens skrivelse om Riksrevisionens rapport om Sveriges genomförande av Agenda 2030. Riksrevisionens granskning avser åren 2015–25.
Jag vill faktiskt börja med lite inledande folkbildning om vad Agenda 2030 egentligen är, eftersom det finns många missuppfattningar om detta.
Agenda 2030 är ett dokument som antogs av FN:s generalförsamling 2015. I december 2020 antog riksdagen mål för genomförandet. Agenda 2030 innehåller 17 olika mål. Det handlar exempelvis om kamp mot fattigdom och svält, om främjande av god hälsa, utbildning och jämställdhet, om tillgång till rent vatten och sanitet, om hållbar energi, om anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt, om hållbar industri, hållbara städer och hållbar konsumtion och produktion, om bekämpande av klimatförändringar, om värnande av hav, ekosystem och biologisk mångfald och om värnande av fred, demokrati, rättsstatens principer och mänskliga fri- och rättigheter.
Agenda 2030 har ibland fått kritik för att vara extrem, och det finns ganska många märkliga konspirationsteorier och missuppfattningar om vad de här målen egentligen är. Jag tror att de flesta av oss kan instämma i huvuddelen av de 17 målen alldeles oavsett var vi står politiskt. Målen i sig är dessutom ganska allmänt hållna, och det är upp till varje land att utforma en politik för att nå målen.
Agenda 2030 säger uttryckligen att alla mål har samma värde och att de 17 målen är odelbara. Som Riksrevisionen konstaterar i sin rapport finns det dock stor risk för målkonflikter till följd av att olika mål kan strida mot varandra. Jag ska säga mer om detta lite senare. Men den här inledningen får utgöra bakgrunden till resten av mitt anförande.
I skrivelsen uttrycker regeringen sin syn på Riksrevisionens granskning. Man instämmer i vissa delar men inte i andra. Kort sammanfattat anser regeringen att arbetet med Agenda 2030 sker inom ramen för den löpande budgetprocessen och följs upp inom ramen för denna. Regeringen ser ingen anledning till att just Agenda 2030 ska särbehandlas i regeringens arbete.
Tidöavtalet mellan de fyra partierna i regeringsunderlaget reglerar hur politiken ska utformas för att ge Sverige en bättre utveckling och för att man ska ta tag i samhällsproblemen. Samtidigt utgör Tidöavtalet i relevanta delar också ramen för regeringens ambition att uppfylla Agenda 2030. Finansutskottet anser att det i dagsläget inte finns skäl att föreslå ytterligare åtgärder som rör arbetet med Agenda 2030.
Herr talman! En av Riksrevisionens iakttagelser är just att det finns risk för målkonflikter i arbetet med Agenda 2030. Agenda 2030 säger uttryckligen, som sagt, att alla mål har samma värde och att de 17 målen är odelbara. Det låter ju bra, men faktum är att en del av målen i praktiken kan strida mot varandra. Inte minst gäller det kanske målet om att bekämpa klimatförändringar, som kan krocka med andra mål. En alltför radikal klimatpolitik kan såklart hota målet om ekonomisk tillväxt, målet om hållbar energi, målet om kamp mot svält och fattigdom eller målet om jämställdhet.
Vi ser i dag att både USA och Europa tar ett tydligt steg tillbaka i klimatpolitiken, eftersom delar av politiken fått så allvarliga konsekvenser för både samhällsekonomi och energiförsörjning. Även i andra länder ifrågasätts en alltför extrem och ogenomtänkt klimatpolitik. Att ifrågasätta klimatmålen i Agenda 2030 för att de hotar andra mål i samma agenda är alltså inget konstigt. Det illustrerar bara att alla mål i Agenda 2030 tyvärr inte alltid är förenliga.
Bärande delar i Tidöavtalet handlar om att återupprätta ett fungerande elsystem med ökad elproduktion och så låga elpriser som möjligt samt möjliggöra det som betecknas som en effektiv klimatomställning. När det gäller detta arbete finns det vissa bärande delar i avtalet som skiljer sig tydligt från tidigare regerings oansvariga plakatpolitik.
För det första finns det inte längre någon gräddfil för klimatpolitiken. Alla förslag i klimatpolitiken som påverkar statens budget ska behandlas i ordinarie budgetprocess och vägas mot andra viktiga intressen och behov.
För det andra föreskriver Tidöavtalet att alla förslag i klimatpolitiken ska genomgå ordentliga konsekvensanalyser och bedömas allsidigt.
För det tredje har regeringen ändrat det energipolitiska målet från 100 procent förnybart till 100 procent fossilfritt, vilket möjliggör en satsning på kärnkraft.
För det fjärde föreskriver avtalet att klimat- och miljöpolitiken ska kombineras med ett värnande av svensk konkurrenskraft.
För det femte sägs det uttryckligen att politiken ska vara faktabaserad.
För det sjätte fastställs det att man återkommande ska utvärdera och redovisa nyttan och effekten av den förda klimatpolitiken.
Dessa punkter i Tidöavtalet betyder förhoppningsvis att det efter hand blir slut på populism och meningslös, eller i värsta fall rent skadlig, symbolpolitik. Det betyder också att risken minskar för att klimatpolitiken ska tränga undan andra angelägna mål i Agenda 2030, alltså precis det som Riksrevisionen varnar för, eftersom klimatpolitiken inte längre överordnas andra viktiga politiska mål.
Dagens regering ser helheten i politiken. Det är bra för Sverige, och det ligger alltså i linje med vad Agenda 2030 föreskriver.
Vi ser nu också att misslyckade så kallade gröna industrisatsningar orsakar stora kostnader för samhället. Northvolts konkurs medför exempelvis stora förluster för våra pensionsfonder.
Här finns all anledning att fundera över hur dessa fonders styrelser agerat under tidigare regering och på vems uppdrag. Vi ser nu också stora problem för andra företag inom den gröna energisektorn som antingen gått i konkurs eller har stora ekonomiska problem.
När det gäller vindkraftssektorn är det förbluffande att se alla nyinvesteringar samtidigt som befintliga vindkraftsanläggningar ofta går med väldigt stora underskott. Var finns ekonomin?
Herr talman! Ett av målen i Agenda 2030 är jämlikhet och rättvisa. Även här finns konflikter med en alltför enögd klimatpolitik utan konsekvensanalyser. Exempelvis var det stötande att lågavlönade landsbygdsbor som var helt beroende av bilen tvingades betala orimliga drivmedelskostnader bara för att den tidigare regeringen ville ha en orimligt hög reduktionsplikt.
Förslaget om försämrade reseavdrag hade, om det blivit verklighet, också varit ett direkt slag mot landsbygden och därmed mot såväl de gröna näringarna som livsmedelsproduktionen, som ju också är en del av Agenda 2030.
Nu är detta historia, tack vare vår nya regering. Drivmedelskostnaderna har minskat i stället för att fortsätta öka, vilket de hade gjort om reduktionsplikten hade skruvats upp enligt de planer vi skrotade efter valet 2022. Dessutom har vi kraftigt förbättrat reseavdragen.
Just nu stiger drivmedelskostnaderna till följd av krig i världen, men i varje läge hade kostnaden varit minst 6–7 kronor högre för diesel och 3–4 kronor högre för bensin, oavsett marknadspriser i övrigt, om vi inte hade minskat reduktionsplikten och sänkt drivmedelsskatten.
Om den planerade höjningen av reduktionsplikten, som år efter år hade fortsatt att öka literpriset, hade blivit verklighet skulle priset ha varit ännu högre i dag.
Det finns all anledning att påminna om detta. Dagens höga literpris hade varit extremt mycket högre utan regeringens politik. Frågan varje väljare bör ställa sig inför valet är om man vill betala 35–40 kronor per liter för dieseln eller dagens 17 kronor. Det är ett val man har på valdagen.
Herr talman! Även i EU finns det uppenbara risker att energi- och klimatpolitiken skadar andra viktiga samhällsintressen. En del av detta har vi redan sett.
Under det svenska ordförandeskapet i EU lyckades Sveriges regering lyfta konkurrenskraften som en viktig fråga. Vi har också kunnat ta del av Mario Draghis rapport om problemen med EU:s konkurrenskraft gentemot andra delar av världen. Orsakerna till den svaga konkurrenskraften är många, men det är uppenbart att vissa länders beslut att förtidsavveckla kärnkraften och därmed öka beroendet av rysk gas har drivit upp elpriserna. Detta i kombination med en mycket långtgående klimatpolitik och tillhörande byråkratiska regelverk är en viktig orsak till att vi har tappat konkurrenskraft.
Det ökade beroendet av gas slår direkt på elpriserna i Europa när gaspriset stiger till följd av kriget i Mellanöstern. Med bibehållen kärnkraft hade det inte varit så.
Inte minst tysk industri lider av dagens energi- och klimatpolitik i EU, och det är anledningen till att Tyskland har lyckats pressa EU att lindra en del av de beslut som tagits på senare år. Men fler lindringar behövs – EU kan inte föra en helt annan energi- och klimatpolitik än resten av världen, för då slår vi sönder hela vår europeiska konkurrenskraft. Det finns anledning att påminna om att två av målen i Agenda 2030 är just ekonomisk tillväxt och tillgång på hållbar energi. Båda dessa mål hotas av den politik som har förts i EU på senare år, och det är inte förenligt med Agenda 2030.
Man ska komma ihåg att stora delar av omvärlden, inklusive de fyra folkrikaste länderna Kina, Indien, Indonesien och numera även USA, inte lägger någon större vikt vid klimatpolitiken. Om EU väljer att fortsätta som förut eller rent av skärpa sin klimatpolitik lever hela Europa farligt. Vi kommer att förlora ännu mer av vår konkurrenskraft, och det kommer definitivt att bli i det närmaste omöjligt att nå övriga mål i Agenda 2030.
Det tidigare argumentet om att EU i längden tjänar på att gå före i klimatpolitiken är i dag mycket tveksamt. Om andra stora länder i världen inte har något intresse av att följa efter finns det ingen vits för EU att gå före. Det enda vi då gör är att driva upp våra egna kostnader och förstöra vår konkurrenskraft utan att det globala klimatet påverkas ens mätbart.
EU behöver på samma sätt som Sverige se mer till helheten av politiken och se till att andra mål i Agenda 2030 får samma tyngd som klimatpolitiken, precis som länderna enades om när Agenda 2030 fick stöd i FN:s generalförsamling 2015. Där uttalades som sagt att alla mål har samma tyngd. Det är hög tid att vi öppnar upp för en diskussion inom både Sverige och EU om vilken nivå på klimatmålen som är rimlig på kort och lång sikt så att klimatmålen kan förenas med en positiv utveckling för EU:s konkurrenskraft och möjligheten att nå samtliga mål i Agenda 2030.
Klimatpolitikens kostnader måste också ställas i relation till andra viktiga samhällsuppgifter. Att lägga tiotals miljarder på att dammsuga koldioxid ur atmosfären kan knappast vara rimligt i ett läge när vi behöver massor av pengar för att rusta vårt försvar.
Herr talman! Det finns flera motionsförslag kopplade till denna skrivelse. Tyvärr syftar många av dem i praktiken till att återgå till den tidigare ganska samhällsskadliga symbolpolitiken och oförmågan till konsekvenstänk i klimatpolitiken. Jag yrkar därför avslag på samtliga motionsförslag och bifall till finansutskottets förslag i betänkandet.