Herr talman! Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, handlar i grunden om något mycket enkelt. Det är rätten att bestämma över sin egen kropp, rätten till kunskap om sexualitet och reproduktion samt rätten till preventivmedel, mödravård och säker abort. Men det är också rätten att leva utan våld, tvång och diskriminering.

Man kan tycka att detta är självklart, men för kvinnor och flickor runt om i världen är de rättigheterna bokstavligen skillnaden mellan liv och död. Varje dag dör hundratals kvinnor av komplikationer i samband med graviditet och förlossning. Det är dödsfall som i de allra flesta fall hade kunnat förebyggas med tillgång till grundläggande vård, preventivmedel och kunskap.

SRHR är därför inte en liten fråga i utvecklingspolitiken utan en av de mest avgörande. Trots det ser vi just nu en tydlig global backlash mot de rättigheterna. Abortmotstånd organiseras internationellt, hbtqi-personers rättigheter attackeras i allt fler länder och jämställdhetsarbetet ifrågasätts på ett sätt som vi inte sett på länge.

Ett tydligt exempel är att USA nu åter har anslutit sig till den så kallade Geneva Consensus Declaration, en global antiabortpakt som leds av länder som Belarus, Ryssland och Saudiarabien. Konsekvensen av den politiken är helt konkret. När stöd till SRHR dras tillbaka stängs hälsokliniker, vilket gör att tillgången till preventivmedel minskar och att trygg abortvård blir svårare att få tillgång till. Det leder i sin tur till barngraviditeter och illegala aborter. Det är kvinnor och flickor som får betala priset, och det är en politik som dödar kvinnor.

Ett av de mest brutala uttrycken för det våld som riktas mot flickor och kvinnor är könsstympning. Det kränker flickors kroppsliga integritet, orsakar livslång fysisk och psykisk smärta och utgör ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna.

Enligt Unicef utsätts omkring 3 miljoner flickor varje år för könsstympning, och 230 miljoner flickor och kvinnor lever i dag med konsekvenserna av att ha blivit stympade. Svenskt bistånd spelar en stor roll i arbetet för att stoppa detta.

Trots kraftiga nedskärningar i biståndet måste detta arbete fortsätta. Erfarenheter visar att verklig förändring kräver långsiktiga insatser som bygger förtroende hos lokala ledare, religiösa företrädare och beslutsfattare.

När människor i de berörda samhällena själva organiserar sig och får stöd kommer normer att förändras, och ett väldigt stort lidande kommer att undvikas. Här har Sverige bidragit under väldigt många år. Det är ett arbete som måste fortsätta så att det kan bli ett slut på den brutala sedvänjan.

Under lång tid var Sverige en internationell föregångare i jämställdhetsarbetet. Den feministiska utrikespolitiken innebar att jämställdhet och kvinnors rättigheter sattes i centrum för svensk utrikes- och utvecklingspolitik.

Att stärka kvinnors och flickors rättigheter – deras medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter – är ett av de mest effektiva sätten att bekämpa fattigdom och skapa hållbar utveckling.

När kvinnor får utbildning och egen inkomst stärks hela samhällen. När flickor får bestämma över sina kroppar kan de stanna i skolan, delta i arbetslivet och bidra till ekonomisk utveckling. Det är alltså inte bara en rättighetsfråga. Det är också en grundförutsättning för ekonomisk och social utveckling.

Mot den bakgrunden var regeringens beslut att avveckla den feministiska utrikespolitiken anmärkningsvärt ogenomtänkt. Man säger att det bara är etiketten. Men i dag har vi facit. Regeringen säger också att SRHR fortsatt ska vara en prioritet i det svenska biståndet. Men när man ser på ekonomin framträder en annan bild.

Under mandatperioden har stödet till centrala organisationer som UN Women och UNFPA minskat. Landstrategier har skurits ned eller tagits bort, och förändringar i biståndet har kraftigt påverkat organisationer som arbetar just med SRHR runt om i världen – inte minst på grund av svensk neddragning av pengar till USAID och nu dessutom hela nedläggningen.

Under 2024 och 2025 beslutade regeringen dessutom att fasa ut bistånd till hälften av Sveriges samarbetsländer utanför Europa. Det är totalt 13 länder. Det innebär att Sverige de facto lämnar kvinnor och flickor i sticket i en lång rad länder i Asien och Afrika.

Detta sker samtidigt som regeringen säger att jämställdhet är en prioritet. Vi ser också att biståndet med jämställdhetskomponent har minskat från 74 procent 2023 till 65 procent 2024, vilket är långt från toppnoteringen på 86 procent år 2019.

Detta sker samtidigt som behovet av stöd ökar, samtidigt som rättigheter attackeras globalt och samtidigt som det internationella biståndet minskar dramatiskt.

Situationen har dessutom förändrats ytterligare sedan regeringens SRHR-strategi antogs. Strategin togs fram innan den amerikanska administrationen stängde ned USAID och genomförde omfattande nedskärningar i biståndet. På mycket kort tid har stora delar av det globala biståndet försvunnit.

Det här syns också väldigt tydligt på SRHR-området. Program för mödravård och familjeplanering läggs ned, tillgången till preventivmedel minskar och organisationer som arbetar för kvinnors och hbtqi-personers rättigheter står inför mycket svåra situationer.

I detta läge borde Sverige visa ett tydligare internationellt ledarskap. I stället fortsätter regeringen att kapa den svenska biståndsbudgeten. Det är djupt problematiskt.

Herr talman! Miljöpartiet menar att SRHR ska vara ett högt prioriterat område i svensk utvecklingspolitik på riktigt. Sverige ska vara en stark röst för att garantera tillgång till SRHR också globalt. Våra resurser och vårt internationella ledarskap behövs mer än någonsin.

Vi behöver nu stärka stödet till säkra aborter, sexualupplysning, preventivmedel, mödravård och andra grundläggande hälsotjänster. Vi behöver också stärka stödet till civilsamhällesorganisationer som arbetar för kvinnors och hbtqi-personers rättigheter runt om i världen.

Sverige borde alltså prioritera ytterligare resurser till SRHR, stärka stödet till de organisationer som jobbar med dessa frågor och mobilisera likasinnade länder för att möta det växande motståndet mot kvinnors och flickors rättigheter. I en situation där andra drar sig tillbaka måste Sverige kliva fram.

Global hälsa handlar också om andra grundläggande förutsättningar. Bristen på rent vatten, sanitet och hygien står i dag för omkring 10 procent av den globala sjukdomsbördan. Att säkerställa tillgång till rent vatten och fungerande sanitet – det vi kallar WASH – räddar alltså liv, men det är också avgörande för flickors skolgång, kvinnors hälsa och barns överlevnad.

Vaccinationer är en annan del av de största framgångarna i modern medicin. Varje år räddas omkring 3 miljoner liv tack vare vacciner. Trots det saknar fortfarande miljontals barn det skydd som de skulle kunna få.

Därför måste Sverige fortsatt vara en stark röst för global hälsa genom stöd till vaccinationsprogram, hivprevention, rent vatten och sanitet samt arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Men här drar alltså regeringen ned på stödet, och det kommer att få allvarliga konsekvenser.

Historien visar tyvärr att fri- och rättigheter aldrig kan tas för givna. De måste vinnas och försvaras, om och om igen. Nu, när motståndet mot kvinnors och flickors rättigheter växer globalt, behövs länder som är beredda att stå upp för dem. Sverige kan vara ett sådant land – ett land som i både ord och handling försvarar flickors och kvinnors rättigheter runt om i världen.

Den här regeringen säger förvisso de rätta orden men gör helt andra prioriteringar. När tillgången till vård, kunskap och rättigheter krymper i världen måste Sveriges ambitioner växa och inte minska.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 3.

(Applåder)