Herr talman! 122 miljoner flickor går inte alls i skolan. 230 miljoner flickor och kvinnor är könsstympade. 696 miljoner människor saknar tillgång till rent vatten. Svindlande 1,5 miljarder människor saknar tillgång till toalett. Så här ser det ut just nu. Förmodligen kommer det att se ännu värre ut om något år, eftersom jämställdheten i världen backar, liksom stödet till SRHR.

Den 5 december meddelade regeringen att man fasar ut biståndet till Liberia och samtidigt stänger ambassaden. I debatten i Sverige gick det ett jubel bland motståndarna till bistånd, eftersom de anser att den här typen av stöd bara är slöseri med skattepengar och inte leder någonvart. En annan bild är att det svenska biståndet har bidragit till att SRHR-frågor gått från att vara helt tabu i Liberia till att nu diskuteras i medier och bland beslutsfattare.

Ett av projekten handlade om sexualundervisning på landsbygden. Med svenskt stöd hade ungdomar fått information om sina kroppar och rättigheter. Sexualundervisningen är ju en självklarhet för oss. Men ibland verkar vi glömma bort vilken skillnad den har gjort för vårt eget samhälle gällande jämställdhet och hbtqi-personers rättigheter. I Liberia saknar 80 procent av de unga under 20 tillgång till sexualundervisning och preventivmedel. Det här är bara ett exempel på hur en relativt liten peng kan göra stor skillnad och hur borttagandet av samma peng gör oerhört stor skada.

Herr talman! Vi vet att ett av de effektivaste sätten att minska förtryck och lyfta människor ur fattigdom är att fokusera på flickor och kvinnor, öka jämställdheten och se till att kvinnors hälsa prioriteras, att kvinnors egenmakt ökar och att flickor får gå i skolan. När det här sker minskar fattigdomen, och demokratin främjas. Vi ser nu dock en motsatt utveckling i världen. När ett fåtal gubbar plötsligt gör anspråk på att styra hela världen minskar jämställdheten. Hbtqi-personers rättigheter backar, förtrycket ökar och fattigdomen ökar. Klimatförändringarna snabbar på processen genom migrationsströmmar och ökade konflikter, och den negativa spiralen är i full gång.

Därför är det väldigt klokt att som regeringen säga att vi måste satsa extra mycket på SRHR, som till stor del handlar just om att öka jämställdheten och hbtqi-personers rättigheter. Men bara för att man säger något blir det inte sant. Sanningen är att stödet i kronor till jämställdhet och SRHR har minskat konstant ända sedan 2018, det vill säga både under föregående regering och under den här regeringen, som säger sig prioritera dessa frågor.

En grupp som drabbas extra hårt av de här neddragningarna är hbtqi-personer. Deras rättigheter påverkas i allra högsta grad av bistånd till SRHR. Men regeringen minskar inte bara pengarna till jämställdhet och SRHR utan väljer samtidigt att lämna de mest utsatta kontexterna, vilket såklart drabbar kvinnor, flickor och hbtqi-personer extra mycket.

Mali, Burkina Faso och Liberia är länder där Sverige valt att fasa ut det långsiktiga utvecklingsbiståndet. De är alla exempel på länder där hbtqi-personers rättigheter ofinns och där kvinnors och flickors rättigheter är begränsade. I Mali könsstympas nästan nio av tio flickor. I dessa länder har Sverige bidragit till långsiktiga projekt som fram till nu väckt hopp och börjat ge resultat men som nu hotas av att Sverige drar bort sitt stöd.

Herr talman! I faktisk handling har regeringen under den här mandatperioden med stor tydlighet prioriterat tre andra områden inom det svenska biståndet.

Det första är projekt i medelinkomstländer. Ofta handlar det om att främja svenska företag och handel. Låt mig understryka att många av de här projekten är bra och viktiga. Det kan handla om projekt som minskar klimatutsläpp och främjar teknikutveckling, vilket är superbra. I en värld där vi hade haft oändligt med bistånd hade jag klappat i takt. Men i en värld där biståndet kraftigt minskar behöver vi tänka smart och samordna oss med andra biståndsgivare. Eftersom det här är ett område där en av de största potterna i EU:s bistånd finns kanske vi i Sverige i första hand – alltså inte till hundra procent – borde fokusera på andra delar av biståndet, vilka annars riskerar att bli helt utan medel.

Det andra är stödet till Ukraina, som är livsviktigt. Det är så viktigt att vi i Centerpartiet har valt att lyfta ut allt stöd till Ukraina och skapa en fond motsvarande 1 procent av bni, där såväl det civila som det militära stödet säkerställs.

Det tredje är att använda biståndet som ett instrument i migrationspolitiken – som medel för att få länder att ta emot personer som Sverige vill utvisa. Här är korruptionsrisken uppenbar, vilket vi också kan se i det fall med Somalia som just nu granskas av konstitutionsutskottet. Med andra ord: Nej, bistånd ska inte vara ett instrument för att utvisa människor.

Herr talman! EU är världens största biståndsgivare. Just nu förhandlas EU:s långtidsbudget. Det betyder att det de närmaste veckorna avgörs vilken inriktning EU:s bistånd ska ha under 2028–2035. Det betyder att vi som medlem i EU har extra stor möjlighet att vara med och påverka utvecklingen under den närmaste tioårsperioden.

Runt om i Europa sker nu en mobilisering i civilsamhället. Man kräver att 10 procent av biståndet ska öronmärkas till jämställdhet och SRHR. Givet hur effektivt jämställdhet och SRHR är för att lyfta människor ur fattigdom och förtryck borde detta vara en ”no-brainer”.

Frågan är nu: Kommer vi att kunna nå detta, och kommer Sverige att driva på för att det blir så? Tidigare i dag hörde vi att det är en prioritering för Sveriges regering. Jag hoppas och önskar att man verkligen driver på så att en tillräckligt stor andel av EU:s bistånd går till just de frågorna.

Dessvärre ser jag också att man aktivt driver på samma spår som i Sverige. Stödet till Ukraina är naturligtvis positivt, men det bör lyftas ut ur biståndet. Man använder biståndet också som migrationsverktyg för att utvisa människor.

Slutligen måste vi också tala om de effekter som USA:s slakt av världens största bistånd innebär gällande risker för hälsan för hela världen. Jag talar såklart om tillgången till vaccinationsprogram och om tillgången till rent vatten.

Det är en fråga för alla, och det är en fråga om jämställdhet. När flickor tvingas iväg långväga för att hämta vatten kan de inte gå i skolan. När det inte finns tillgång till toaletter blir det ett säkerhetsproblem, då många flickor och kvinnor våldtas när de gör sina behov i mörkret eller måste bege sig till byns enda allmänna toalett.

När barn inte vaccineras ökar risken för infektioner och epidemier – och i förlängningen för pandemier som sprids över hela världen. Tillgång till vatten och vaccin handlar inte om välgörenhet, det handlar om allas vår säkerhet.

Jämställdhet och hbtqi-personers rättigheter handlar inte bara om rättvisa utan om att stå upp för våra demokratiska rättigheter. Att ta plats som biståndsgivare handlar inte om att vara snäll. Det handlar om inflytande och om makt. Det handlar om att inte släppa fram gubbar som Putin, Jinping och andra som gör allt för att frånta individer deras rätt att välja hur den vill leva sitt eget liv.

Naturligtvis står vi bakom de reservationer vi har, men jag vill ändå särskilt lyfta fram reservation nummer 4.

(Applåder)