Fru talman! Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för frågan!

Detta är väldigt viktiga frågor. Precis som jag har sagt i tidigare debatter är det smärtsamt att göra ett avslut i områden där man har funnits med under väldigt lång period. Det går inte utan viss vånda. Men icke desto mindre: De behov som nu finns i Ukraina är så gigantiskt stora att vi som grannar inte kan blunda för det som pågår där.

När det gäller Tanzania, till exempel, har svenskt bistånd funnits där så länge Sida har funnits. Men dessförinnan hade det även funnits där i över hundra år genom civilsamhällesorganisationerna, och civilsamhällesorganisationerna fortsätter att finnas kvar med eller utan Sidas stöd. Det är inte heller så att Sida är förbjudet att betala ut stöd till civilsamhällesorganisationer som arbetar inom de länder som Sverige avslutar de bilaterala avtalen med, utan man kan fortsätta att arbeta både inom SRHR-strategin, inom demokratimiljarden, inom det humanitära anslaget och så vidare.

Låt oss ta Tanzania som ett exempel! Där har svenskt bistånd alltså funnits i kanske 40–50 år. På det sjukhus där jag jobbade de sista två åren, och som jag har återvänt till många gånger efter det, har man inte fått något Sidastöd alls sedan 90-talet. I stället har man fått stöd genom svenska organisationer som till exempel har haft secondhandbutiker och betalat ett litet stöd. För ett par år sedan utrustades dock sjukhuset med solceller, vilket gör att man inte längre behöver det stödet.