Fru talman! I söndags firade vi den internationella kvinnodagen. Tillsammans med nordiska kollegor som också arbetar med SRHR-frågor undertecknade jag en artikel som understryker vikten av att våra nordiska länder fortsätter att samarbeta omkring dessa frågor och utvecklar det samarbetet med tanke på hur mycket i omvärlden som just nu går åt fel håll.
Ett sådant stärkt samarbete kan ha avgörande betydelse – inte minst i FN:s kvinnokommission, som just har lyckats förhandla fram ett dokument som mottogs med jubel i går. För två år sedan var jag själv med där och kunde bevittna hur välorganiserade de krafter är som utmanar och försöker inskränka de sexuella och reproduktiva rättigheterna och jämställdheten. Därför behöver vi också vara välorganiserade.
Men vad handlar då SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, om? I stora delar av världen är kanske det främsta fokuset att kunna ge trygg mödra- och förlossningsvård och eftervård.
Sydsudan är det land där mödradödligheten var allra störst under perioden 2022–2024 med runt 1 220 dödsfall per 100 000 födslar. Det är 1,22 procent. Man kan jämföra det med våra europeiska länder, där det i de bästa länderna bara är 1–2 mödrar per 100 000, det vill säga 0,1–0,2 promille, som avlider i samband med förlossning eller den närmaste tiden efter.
När en mamma dör är det en katastrof. I många utvecklingsländer är mamman, modersmjölken och moderliga omsorger garanten för att ett barn ska överleva sina första fem år. Om en mamma dör dör oftast inte bara det nyfödda barnet, utan även äldre syskon som mist sin mor löper kraftigt förhöjd risk att inte överleva sin femårsdag. Det får alltså mycket allvarliga konsekvenser för hela familjen om mamman dör. Det är därför en strategiskt viktig insats att förbättra mödra- och förlossningsvården.
På de två sjukhus i Tanzania där jag har jobbat finns förstås både mödra- och förlossningsvård och barnhälsovård på sjukhuset. I stora stycken liknar vården den som många av oss har upplevt. Dessutom åker man ut till kringliggande byar och undersöker blivande mödrar för att kontrollera att allt utvecklas normalt och för att fånga upp de fall där det kan bli en riskfylld förlossning. För de kvinnorna har det byggts upp ett mödrahem intill sjukhuset så att de ska ha nära till sjukhuset när förlossningen närmar sig – ett väldigt praktiskt exempel på svenskt bistånd.
Även hälsoundervisning är viktig för att få till stånd förändringar och förbättra hälsa och överlevnad. Mammor som ammar sina barn blir till exempel inte lika snabbt gravida igen, vilket ger mamman tid att återhämta krafterna samtidigt som barnet hinner växa till sig och bli mindre sårbart när ett yngre syskon tar över bröstmjölken, som kan vara den enda proteinkällan i den torftiga kost som kan vara vanlig på den afrikanska landsbygden.
Ett effektivt sätt att ge kvinnan chans att återhämta sig mellan födslar är preventivmedel. Men även här kan man stöta på patrull. I många länder är det förbjudet att använda preventivmedel, åtminstone om inte maken har godkänt det. Att ge preventivmedel till ogifta unga tjejer kan vara en brottslig handling. Den typen av restriktioner ökar dessvärre. Det gör även trycket mot hbtqi-personer, där flera länder har infört dödsstraff.
Det jag här har räknat upp är några av skälen till att det är så viktigt att Sverige samarbetar med likasinnade länder och får beslutsfattare i andra länder att förstå att de gör sina invånare en stor tjänst om de tillåter preventivmedel och sex- och samlevnadsundervisning.
Fru talman! Sverige har en lång historia av att stödja SRHR, och det är en prioritering som den nuvarande regeringen oförtrutet håller i. Det framgår också av betänkandet. Totalt är Sverige en av världens fem främsta givare av bistånd. SRHR är en av de tematiska prioriteringarna och finns också med som ett prioriterat område inom anslaget för global hälsa.
En aspekt av SRHR är kopplad till en annan förkortning som har nämnts här under debatten: WASH, vatten, sanitet och hygien.
För precis ett år sedan gjorde jag en studieresa till Bangladesh tillsammans med ledamoten Janine Alm Ericson. Vi tittade då på hur svenskt bistånd arbetar med dessa frågor i ett av världens mest tätbefolkade länder, som också är det land som är mest utsatt för klimatförändringar.
En helt naturlig del av en kvinnas liv är menstruationerna, men i många delar av världen är det tabu att tala om det. Därför kommer blödningen som en total överraskning för många flickor.
I Bangladeshs deltaområde fanns en tradition att en flicka som fick sin första mens stängdes in i ett mörkt skjul och hölls isolerad där under en vecka, i stort sett utan mat. Hon betraktades som oren och fick inte vara tillsammans med resten av familjen. Det här var förstås en väldigt skräckfylld upplevelse för flickorna, som inte visste hur de skulle hantera blödningen. De använde gamla tygtrasor som de stoppade i trosorna och inte bytte på hela dagarna, med bakterietillväxt och risk för infektioner som följd. Många flickor togs ur skolan och giftes bort efter att de hade fått sin första mens.
Genom Wateraids försorg tog man initiativ till ett förändringsarbete. Med undervisning i skolorna och till familjerna lyckades man vända skammen och orenhetsstämpeln till en stolthet över att kroppen fungerar som den ska och förbereder sig för att man så småningom ska kunna bli mamma. Man har utvecklat en app där man kan lägga in sin menscykel i kalendern och på så sätt vara beredd och ha mensskydd med sig till skolan när det är dags. Man har också utrustat skolorna med fina toaletter med renat regnvatten så att flickorna kan sköta hygienen.
Det var en ren fröjd att se ungdomarna och höra dem berätta. Tabut var helt borta, och även killarna engagerade sig. En kille visade stolt upp att han nu kunde hjälpa både sina systrar och sin mamma så att de inte skulle behöva bli överrumplade av att få mens när de minst anade det.
Fru talman! En annan del av SRHR-arbetet riktar sig mot kvinnlig könsstympning, som är en både plågsam och skadlig sedvänja i delar av Afrika och Mellanöstern. Förra året besökte en annan grupp riksdagsledamöter en massajby i Kenya. Några av de ledamöter som är närvarande här i rummet i dag var med även då. PMU bedriver där ett framgångsrikt arbete för att få stopp på sedvänjan.
Vi träffade en grupp före detta omskärerskor som alla varit med om att flickor förblött eller dött i infektioner efter omskärelsen. När PMU:s projektledare kunde visa att sedvänjan varken hade stöd i kristendomen, islam eller hos massajernas gudar kunde ett förändringsarbete börja, där både ungdomar och vuxna var delaktiga. I det här området hade 80 procent slutat med könsstympning.
Fru talman! Med dessa praktiska exempel på vad regeringens arbete med SRHR-frågor kan mynna ut i vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.
(Applåder)