Fru talman! När vi skrev detta förslag till motion i torsdags var läget följande:

På plats i Iran befann och befinner sig fortfarande bland annat de två systrarna Darya och Donya, två unga kvinnor som utvisats från Sverige – från sina föräldrar, sina småsystrar, sina vänner och sin framtid. Systrarna studerade på sjuksköterskeprogrammet och drömde om att bli sjuksköterskor. Men eftersom de inte hade hunnit få permanenta uppehållstillstånd innan de blev myndiga innebär de regler som i dag finns i utlänningslagen att de inte räknas som en del av sin kärnfamilj. De slets från allt de hade i Sverige strax innan alla utvisningar till Iran stoppades.

Nu har deras vänner sporadiskt, för täckningen är dålig, tagit emot meddelanden från dem: Glöm oss inte – vi kommer att dö. Den förtvivlan som detta otroliga öde väcker är svår att beskriva i ord.

Fru talman! Även om vi i fredags fick besked om att regeringen avser att komma med en lagändring som ska stoppa tonårsutvisningar och även om Migrationsverket har sagt att man inte ska fatta fler avslagsbeslut finns det fortfarande ett flertal tonåringar vilkas klocka inte har stoppats och vilkas utvisningar fortsätter att verkställas. Om några veckor ska ytterligare ungdomar packa ned hela sina liv och lämna Sverige, i flera fall för just länder i Mellanöstern – för även om Migrationsverket tillfälligt har stoppat verkställigheten av alla utvisningar till Iran har man inte stoppat utvisningar till alla länder i Mellanöstern.

Fru talman! Ingen av oss kan förutse hur det här kriget kommer att utveckla sig. Händelseförloppet hittills har varit högst oförutsägbart. Även om man i dag bedömer att till exempel Egypten är en säker plats, dit det har beslutats att 18-åriga Jomana ska utvisas, kan ingen av oss egentligen med gott samvete se henne i ögonen och säga: Det är säkert för dig att åka dit. Risken är att verkligheten kort därefter skulle kunna förändras, precis som för Darya och Donya. Jag talar nog ändå för de flesta i den här kammaren när jag säger att vi inte vill ha detta på vårt samvete.

Nu när alla partier har enats om att ställa sig bakom ett stopp för tonårsutvisningar behöver vi se till att också de som har fått sina beslut från Migrationsverket kan stanna i Sverige, och för det krävs en snabb lagändring. Regeringen har inte presenterat något sådant förslag ännu. Vi har inte fått någon tidsplan; vi vet inte när regeringens förslag kommer. Vi har inte heller fått höra hur det ser ut. Mycket talar alltså för att det inte är färdigt – att inriktningen inte är färdigförhandlad mellan Tidöpartierna.

Vi lade genom ett utskottsinitiativ fram ett förslag om ett moratorium, en tillfällig stopplag, som inte bara skulle omfatta dem som inte har fått beslut från Migrationsverket utan också dem som har fått ett avslag från Migrationsverket och dem som har överklagat så långt det bara går och nu bara har veckor på sig. Förslaget avslogs i utskottet förra veckan, i tisdags, men på torsdagen meddelade både Jimmie Åkesson och Simona Mohamsson att de också är för en stopplag.

Vi tycker att denna fråga är så pass akut och så pass viktig att den då bör prövas av kammaren. Det är klart att man kan diskutera att vi i motionen kunde ha utvecklat vår motivering kopplat till just riksdagsordningens kriterier. Nu hade vi väldigt bråttom när vi skrev detta, men jag vill ändå hävda att kopplingen är tydlig. Hade läget inte varit så oförutsägbart och akut som det just nu är i Mellanöstern, dit fler av dessa ungdomar förväntas bli utvisade när besluten verkställs, hade man kanske kunnat reflektera över att det finns tid. Men så är inte fallet, utan liv står på spel.

Jag vill också erinra om att det när utvisningar väl har blivit verkställda ibland finns hinder för de här ungdomarna att komma hem till Sverige igen. Detta ser vi i just Daryas och Donyas fall. De har ansökt om studieuppehåll för att få fortsätta sina studier som sjuksköterskor men fått avslag därför att domstolarna anser att detta inte är deras huvudsakliga skäl att vilja komma till Sverige.

Nog kan vi alla förstå att det för de ungdomar som inte bara lämnat sina studier utan också sin mamma, sina småsyskon, sina vänner – allt – kommer att finnas andra starka skäl att vilja komma tillbaka till Sverige. Om vi inte stoppar fler tonårsutvisningar nu riskerar alltså ytterligare ungdomar att hamna i ett läge där de utvisas till länder där det råder fara för krig men också har svårt att få tillstånd att komma tillbaka.

Jag vill yrka på att den här motionen hänvisas till socialförsäkringsutskottet för beredning, så att kammaren kan ta ställning till den. Är det så att regeringen presenterar en snabbare lösning – vilket man har talat om, men vi har ännu inte fått höra något konkret om tidsplanen eller innehållet – är vi självklart alla väldigt positiva till det. Men så länge det inte finns någon sådan lösning står de här ungdomarnas framtid och liv på spel.

(Applåder)

I detta anförande instämde Janine Alm Ericson (MP).