Herr talman! Jag måste faktiskt börja med att säga att jag är genuint glad över att höra vår nya ordförande för utbildningsutskottet säga att förskolan är en del av skolan. Tack! Det var på tiden, måste jag säga – inte specifikt för att det kom just från Liberalerna, utan generellt. Äntligen! Mer sådant! Jag ser verkligen fram emot framtida diskussioner där vi ser förskolan som en del av skolan, för det handlar om barns utbildning – så har jag det sagt.

Jag vill berätta lite om ett besök som jag gjorde för några veckor sedan på Regnbågens förskola i området Tureberg, som finns på polisens lista över utsatta områden i Stockholms län. Här bor människor trångt, ofta i små lägenheter där det bor många personer i andra hand. De flesta pratar inte svenska till vardags. Av de 60 barnen på förskolan har nästan alla en annan etnisk bakgrund än svensk.

På Regnbågens förskola jobbar man för att barnen ska få en trygg grund att stå på. I centrum står språket, men också relationerna till barnens föräldrar. Det blir tydligt varför förskolan är en avgörande nyckel till en lyckad integration och till en bra start för barnen i livet. Det är i förskolan som hela familjen är involverad. Till skolan – det vill säga nästa steg i skolan – tar sig sedan barnen själva. Då är det svårare att ha den här naturliga kontakten med föräldrarna.

Förskolans roll är avgörande inte bara för barns utbildning utan också som förebyggande verksamhet. Det gäller inte bara förskolan utan hela skolan. Då talar jag inte bara om förebyggande för att unga inte ska hamna i utanförskap eller kriminalitet.

Det handlar om att barn med särskilda behov ska få rätt stöd och möjligheter. Det handlar om barn som drabbas av psykisk ohälsa, om barn som lever i utsatthet och våld i hemmet eller om barn som helt enkelt inte har ett språk.

Herr talman! Vi vet alla hur viktig förskolan är. Vi vet att ingen tid är så avgörande för hur resten av livet utvecklar sig som när man är just sisådär mellan ett och fem år.

Vi vet också vad som behövs: Tillräckligt många och utbildade pedagoger och tillräckligt små barngrupper. När det är uppfyllt kan ganska mycket annat lösa sig. Lokaler är också bra, särskilt i ett land med omväxlande väder som Sverige.

Vi har i dag utmärkta riktlinjer som utgår från forskning och evidens. Barngrupper med 1–3-åringar bör inte vara fler än 12 barn. För lite äldre, 4–5-åringar, fungerar det i regel bra med en grupp om ungefär 15.

Grupperna kan ibland behöva vara lite mindre om det finns barn med särskilda behov eller brist på språk. Ibland kan den vara något större, om det fungerar.

Gruppen rekommenderas att ledas av åtminstone tre vuxna, varav minst en utbildad förskollärare och upp till två utbildade barnskötare. Egentligen är det ganska enkelt, eller hur?

Varför är det då inte så här, och varför är det så tyst om förskolan i den politiska debatten? Det enkla svaret är pengar – och här går inget parti fritt.

Hur vi än vrider och vänder på det, hur vi än effektiviserar och flexibiliserar, blir slutsatsen alltid densamma. Det kostar pengar, och tydligen kostar det mer än vad vi är beredda att betala. Annars skulle vi i dag inte sitta med barngrupper som på sina håll är 23–24 barn per avdelning.

Det spelar ingen roll om man delar upp grupper vissa tider av dagen, för antalet pedagoger är fortfarande tre och antalet relationer som barnen får är fler än vad man rekommenderar.

Vad skulle det då kosta? En grov uppskattning enligt riksdagens utredningstjänst säger att summan för landets samtliga kommuner skulle landa på drygt 17 miljarder utöver det som man lägger på förskolan i dag. Det är beräknat utifrån 2024 års siffror. Det är beräknat på tre personal per grupp, varav en utbildad förskollärare.

Sedan ser det naturligtvis olika ut i olika kommuner. Exempelvis skulle Malmö behöva lägga nästan ytterligare 1 miljard utöver de 3,6 miljarder som lades 2024. Nordmaling skulle behöva lägga 8 miljoner utöver de 50 miljoner som man lade 2024. 17 miljarder är mycket pengar. Men tänk vilken investering det är i våra barns framtid!

Samtidigt som pengarna är den största nöten att knäcka, varifrån pengarna kommer, vem som ska betala och hur planen ska se ut, befinner vi oss just nu i ett momentum. Det är nu som barnkullarna minskar. Det är nu det finns ett gyllene tillfälle att ”automagiskt” minska barngruppernas storlek och öka personaltätheten. I stället ser vi att förskola efter förskola stängs ned på grund av, som det åtminstone sägs, kommunernas ansträngda ekonomi.

Förskolan är som sagt en skola. Precis som i det som kallas för den vanliga skolan innebär det att det borde vara en självklarhet att de som arbetar i skolan har en adekvat utbildning, det vill säga utbildning som förskollärare och barnskötare.

Barnskötarna behöver bli många, många fler. I dag saknar 40 procent av alla som är anställda som barnskötare just denna utbildning. Därför måste barnskötare bli en skyddad yrkestitel. Det är en arbetsmiljöfråga, och det höjer statusen på yrket. Det är helt galet att det inte redan är på det sättet.

Förskolan har en nyckelroll i barns språkutveckling, och den rollen är viktigare än någonsin. I dag har 24 procent av alla barn som är inskrivna i förskolan två föräldrar som är födda utomlands. Därför är det avgörande att pedagogerna talar en god svenska. I dag ser det inte ut så. Därför vill vi införa ett språkkrav för alla som jobbar med barnen i våra förskolor.

Herr talman! Jag har talat om vikten av språkkrav för dem som arbetar i våra förskolor, barngruppernas storlek, personaltäthet och att barnskötare ska vara en skyddad yrkestitel. Men förutom dessa grundläggande förutsättningar för att förskolan ska funka är ledarskapet och rektorns roll avgörande för förskolans kvalitet.

Nu hoppas jag att den utredning som pågår kommer att vara så pass heltäckande att alla de sakerna kommer att diskuteras och att vi får förslag på hur man ska kunna lösa de utmaningar som finns just på detta område. Vi får se om det räcker eller om man behöver komplettera det ytterligare.

Med detta sagt kan jag konstatera att trots att barngruppernas storlek ökar i dagsläget, att andelen utbildade pedagoger och barnskötare minskar och att behoven av stöd ökar är det inte mycket som har hänt under mandatperioden.

Tvärtom är det skrämmande tyst från en regering som hela tiden talar om problemen med utanförskap utan att se till att en av de viktigaste institutionerna för att bryta utanförskap och lägga grunden för barns lärande funkar som den ska.

Jag yrkar bifall till vår reservation nummer 15 om skyddad yrkestitel för barnskötare.

(Applåder)