Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Ledamoten säger att vi inte ska stirra oss blinda på siffror. Jag noterade att ledamoten i sitt anförande också sa att Sverige inte kan göra allt, men det är det ju heller ingen som har påstått. Däremot undrar jag: Är det verkligen rätt att vi backar? Resurserna i faktiska kronor minskar ju till och med inom de biståndsområden som regeringen säger är prioriterade.

Utifrån att man nu drar sig ur flera länder som nämnts i debatten, till exempel Moçambique och Afghanistan, där den största delen av biståndet gick till just SRHR, undrar jag: Tycker ledamoten verkligen att det är en bra utveckling? Jag undrar också hur ledamoten ser till exempel på att regeringen skulle kunna ge ett uppdrag till Sida att se hur man med andra biståndsstrategier kan rädda det som räddas kan och försöka täcka upp, åtminstone i de SRHR-projekt i olika länder som ser till att flickor och kvinnor får tillgång till sexualupplysning, preventivmedel och fri och säker abort.

Någonstans handlar det om vad man gör när världen förändras. Sverige och Norden gör mycket tillsammans. Att vi är en viktig givare på det här området är vi överens om, men just därför vill jag hävda att vi behöver kliva fram ännu mer när vi ser den katastrofala utvecklingen.

Vi har ett moraliskt ansvar, och vi har också mycket goda kunskaper och erfarenheter på det här området.