Fru talman! Tack, ledamoten Alireza Akhondi, för replik i denna sena timme! Jag tycker att det är ganska lyxigt. Som sist i debatten är man inte alltid van vid att få en replik. Det uppskattas, även om mina kollegor längre ned på talarlistan kanske inte gör det.

Vad gäller hyressättning – oavsett vad man väljer att kalla det – är själva poängen att människor ska få rimliga bostadskostnader. Det är vad vi från Miljöpartiet vill. Man ska kunna bo. Men en högre andel av kostnaderna går till boendet, och vi tycker inte att det är rimligt. Det är detta vi vill åt. Man måste hjälpa människor ur fattigdomen.

Det är också viktigt att det ges incitament för att bygga nya hyresrätter. Men vi tycker inte att man ska kasta ur sig förslag som gör att det blir en väldigt hög hyra. Det är inte rätt väg att gå. Det vore rimligare att i stället skjuta in sig på olika typer av statliga stöd, byggkrediter och så vidare.

En annan sak som inte har kommit upp i kammaren i dag är ökad konkurrens i byggsektorn, vilket är väldigt viktigt. Det är ett spår som man absolut behöver titta på för att få ned kostnaderna.

Låt oss lägga begreppen åt sidan. Vi kan inte ha ett hyressystem där hyrorna skjuter i höjden så att människor inte har råd att bo. Det är det som är det viktiga.

Vad gäller barnvräkningar behöver vi alla jobba tillsammans med frågan. Men det vi debatterar i dag i den här kammaren är vad man kan göra nationellt och vad riksdagen kan göra. Den kommunala politiken får vi diskutera på kommunal nivå. Jag har såklart mycket kontakt med Åsa Lindhagen, som finns i Stockholms stad och som brinner för barns villkor.