Herr talman! Jag sparade faktiskt medvetet lodjursfrågan till detta replikskifte.

Jag har haft förmånen – och ett av de tuffaste uppdrag jag har haft i mitt liv – att sitta i viltvårdsnämnden i Kalmar län och ha ansvar för just rovdjursfrågan. Alla organisationer är representerade i viltvårdsnämnden. Vi skulle då, för 20 år sedan, komma fram till hur många lodjur vi skulle acceptera i vårt län, och faktum är att vi kom fram till ett enigt beslut efter mycket diskussion och väldigt mycket faktainhämtning.

Vi beslutade att antalet skulle överstiga fyra lodjursfamiljer för att man skulle tillåta licensjakt, och det har gällt i länet sedan dess. Nu har vi så pass många fler lodjur i vårt län att vi tillåter licensjakt. Det finns ingen jägare som skjuter en lodjurshona med medföljande unge; det händer i alla fall inte bland etiska jägare. Vi skjuter inte heller älgkon före kalven.

Det är många gånger samma organisationer som värnar dessa lodjur. Men lodjur lever inte av grönsaker, utan de tar andra bytesdjur. Jag råkar bo i ett ganska lodjurstätt område, och jag kan säga att det går åt en hel del rådjur och en hel del rådjurskid för att mätta dessa lodjur. Skulle inte vi jägare vara med och förvalta lodjursstammen skulle vi snart inte ha några rådjur kvar, och då skulle säkert samma organisationer försöka stämma oss för att vi inte har skyddat de djuren.

Det är alltså hela tiden en balans, precis som jag sa i mitt anförande. Det gäller att förvalta allt vilt på ett klokt sätt.

(Applåder)