Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 7.

Det har varit en ganska intressant och i många delar klargörande debatt. För den som kanske inte har tittat på hela debatten tänkte jag sammanfatta den och därmed också utmana mina kollegor om det är så att jag missförstått något.

Det som hörs från samtliga partier förutom Miljöpartiet och Vänsterpartiet är att man vill uppmuntra till mer jakt. Det ska vara mer kött som kommer ut. Man är positiv till licensjakten på lodjur. Man är kritisk till miljöorganisationers möjlighet att överklaga. Sammantaget är detta en väldigt oroväckande utveckling. Man står också fast vid att politiska mål står över och övertrumfar EU:s lagstiftning – man säger att vi har fattat beslut om att skjuta ned och halvera vargstammen trots att det bryter mot EU:s art- och habitatdirektiv.

På det sättet är det klargörande, och har jag nu missförstått något får ni gärna begära replik.

Herr talman! Det är lätt att få en annan bild när man lyssnar på den här debatten, men lodjur är väldigt populära djur om man frågar svenska folket. I de opinionsundersökningar som kontinuerligt görs av SLU är 80 procent av svenska folket positiva till att det finns lodjur i Sverige. 69 procent är positiva till att det finns varg i Sverige.

Från Kristdemokraternas håll har det nämnts att det inte har varit något beslut i EU-domstolen och liknande. Men EU-kommissionen har skrivit ett kritiskt brev, vilket har fått en del att kanske lite yrvaket se och reagera på att det som vi håller på med när det gäller vargförvaltningen och det politiska målet om att halvera och skjuta ned vargstammen till 170 individer väldigt tydligt strider mot art- och habitatdirektivet. Om gynnsam bevarandestatus betyder någonting måste man helt enkelt dra i något slags nödbroms.

Herr talman! Licensjakt på lodjur har tagits till rätten. Efter att ha följt debatten här och även utanför kan jag inte låta bli att reflektera över min tid i Indien och Kambodja, där vi jobbade väldigt mycket med tigrar. Lodjuret, som vi har i Sverige, är alltså Europas ikoniska rovdjur. Väldigt många svenskar drömmer om att få se det. Kanske har de flesta inte gjort det, men det betyder ändå någonting. Det är ett av de mest älskade djuren i Sverige.

Beroende på hur man ser det är bevarandestatusen gynnsam enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Men vi har också rödlistan i Sverige, där lodjurets status är klassad som sårbar. Vi har också i art- och habitatdirektivet olika förpliktelser vad gäller hur och när jakt kan bedrivas, och just nu är det en känslig period för lodjuren eftersom det är deras parningsperiod.

I en debatt mellan mig och Socialdemokraterna sades felaktigt att dräktiga honor inte skjuts, men i obduktioner har man kunnat visa att det händer. År 2022–2024 sköts fem dräktiga honor under lodjursjakten.

Om vi kanske har tappat lite respekt för lodjuren måste vi ändå tänka på att de är vår motsvarighet till tigrar.

Licensjakten sker inte för att lodjuren är farliga för oss. De är väldigt skygga, visar sig sällan och utgör ingen fara för samhället, och det finns ju skyddsjakt för att kunna skjuta bort de individer som har ett eskalerande beteende och som till exempel upprepade gånger river får.

Det nämns ibland att licensjakt finns för att öka acceptansen. För vem? Studier visar att risken för illegal jakt ökar när man inför legal jakt på hotade djur. Detta är otroligt oroväckande. Man skulle kunna önska att illegal jakt var något som alla partier tog upp och som band oss samman, men i stället är en gemensam nämnare att lodjur ska skjutas. Jag hade önskat en större kraftsamling kring illegal jakt. Vänsterpartiet är ett undantag eftersom man värnar lodjuren och är emot licensjakt på dem.

Enligt lagstiftningen ska licensjakt vara det absolut sista verktyget bland en mängd olika verktyg. Men i den svenska förvaltningen går man direkt till licensjakt. Miljöpartiet är starkt kritiskt till detta, och jag kan inte förstå dem som motiverar denna jakt – en jakt som också hundratals utländska jägare både bjuds in till och anmäler sig till. Jag kan inte förstå det på något annat sätt än att det handlar om ren och skär troféjakt.

Herr talman! Det första som sker när lodjur skjuts är att man flår dem och behåller skinnet. Sedan skickas kroppen till Statens veterinärmedicinska anstalt för obduktion, och i vissa fall har man alltså hittat ungar i lodjurets livmoder. Om man som jägare vill behålla kraniet kan man betala en extra slant för det. Jag har frågat, och en majoritet av alla jägare gör det.

Samtidigt står lodjuret på Cites lista över arter som man inte får bedriva handel med. Detta har kommit till för att det inte ska finnas ekonomiska incitament som driver en marknad som leder en art nedför ett brant stup till gränsen för utrotning.

Jag menar att detta är ett kryphål i vår lagstiftning. Vi säger nej till att handla med dessa skinn och kranier, men som utländsk jägare kan man köpa in sig i jakt och därmed också behålla både skinn och kranium.

Herr talman! Illegal jakt är som sagt en fråga jag hade önskat större uppslutning kring, kanske med lika kraftiga fördömanden som vi har hört om de aktivister som saboterar jakt. Jag tycker att vi ska kunna ha två tankar i huvudet samtidigt.

Vi pratar om ett grovt jaktbrott som drabbar våra rovdjur hårt. Vi kan också se att nationalparkerna har tömts på rovdjur på grund av utbredd illegal jakt. Det är chockerande att de områden som man har bestämt ska vara fredade har blivit platser där illegal jakt dominerar så starkt och är så normaliserad att det snart inte finns några rovdjur kvar där.

Det finns oroväckande studier som visar att jägare väljer att inte rapportera felskjutna eller olagligt skjutna djur eftersom de tycker att det är bättre att hantera det internt. Detta behöver samhället ta krafttag mot för att det ska få någon effekt. Om man inte riskerar upptäckt och det inte blir några fällande domar är risken stor att rovdjur och andra djur faller offer för illegal jakt.

Herr talman! Vi i Miljöpartiet vill försöka vara konstruktiva och jobba med förebyggande åtgärder. Enligt Naturvårdsverket är rovdjursavvisande stängsel den mest effektiva åtgärden för att förebygga skador på inhägnade tamdjur. Enligt Viltskadecenter kan korrekt uppförda stängsel minska angrepp med 80–90 procent. Jag kan inte förstå att man väljer att blunda för detta faktum. Om man på riktigt vill värna Sveriges bönder och möjliggöra samexistens är det där åtgärderna ska sättas in.

(Applåder)

I detta anförande instämde Katarina Luhr (MP).