Fru talman! Jag upplever att Anders Ekegren ändå svarade ja på frågan om det är ett problem att fler har blivit fattiga. Men vi verkar inte vara överens om att det är ett problem att detta sker i ett läge där de absolut rikaste samtidigt blir allt rikare. Det vill säga att vi i grunden inte är överens om att det är dåligt att klyftorna i samhället ökar.

Nyligen fick regeringen svidande kritik av Finanspolitiska rådet för att man har lånat till stora skattesänkningar. Man har skuldsatt svenskarna. Kommande generationer ska betala för att de rika i Sverige här och nu ska få lägre skatt, samtidigt som allt fler familjer inte får pengarna att räcka till det mest nödvändiga. Förskolor inför låneoveraller för att barnen inte ska frysa när föräldrarna inte har råd att köpa tillräckligt varma vinterkläder.

Anders Ekegren har kanske inte märkt någon skillnad, men jag kan berätta att vi som har träffat de organisationer som möter de mest utsatta hör att det är skillnad. Det är skillnad på vad man ber om för hjälp i dag, och det är allt fler som behöver hjälp. Nu står mat på allt fler hjälpsökandes önskelista. Tidigare kanske önskemålen handlade mer om en guldkant i vardagen – att barnen skulle få någon julklapp eller göra något roligt på sommarlovet. Men nu talar vi om det mest basala.

Vi i Miljöpartiet har haft andra prioriteringar. Vi har haft prioriteringar som att höja barnbidraget eller att se till att de som är absolut rika kan betala lite mer, så att de som är fattigast inte ska gå hungriga.