Herr ålderspresident! Jag önskar att jag hade många fler minuters talartid i den här debatten och diskussionen. Det är klart att ledamoten Gashi väcker väldigt många viktiga frågor. Inte minst skulle jag älska att diskutera bidragsreformerna med ledamoten.

Det är uppenbart att Arber Gashi inte har läst och förstått vad det är vi går fram med när det gäller kvalificering till socialförsäkringarna. Det handlar alltså inte om kvalificering till ekonomiskt bistånd, som utredaren också hade tittat på men som vi valde att inte gå vidare med. Hade ledamoten tittat på vad de 70 remissinstanserna hade synpunkter på hade han sett att det framför allt handlade om kvalificering till ekonomiskt bistånd, vilket vi valde att inte införa.

Herr ålderspresident! Bidragsreformerna ska ses ur ett helhetsperspektiv. Det handlar inte bara om kvalificering till socialförsäkringar. Man ska inte dag ett när man kommer till Sverige kunna ta del av hela det smörgåsbord som välfärden erbjuder, utan man ska kvalificera sig successivt genom att arbeta och göra rätt för sig. När man har gjort rätt för sig och varit bosatt här i minst fem år ska man kunna ta del av alla de välfärdsförmåner som finns. Det är den första delen.

Den andra delen är bidragstaket. Det ska löna sig mer att ta ett arbete än att fortsätta leva på bidrag. Det tycker jag är rätt och rättvist. En familj där föräldrarna ställer klockan inför varje morgon, ser till att ungarna kommer till förskolan och skolan, jagar iväg till jobbet och sedan tar bussen hem och fortsätter anstränga sig får i vissa fall mindre pengar i plånboken än familjen rätt över trappuppgången där man väljer att fortsätta leva på bidrag fastän man kan arbeta. Det tycker jag inte är rätt och rättvist. Jag tycker att det ska löna sig att arbeta. Jag tycker att det ska löna sig att anstränga sig. Det är det som bygger Sverige starkt.

Den tredje delen, herr ålderspresident, är aktivitetskravet i försörjningsstödet. Man ska göra allt man kan som individ för att närma sig arbetsmarknaden, ta ett arbete, stå på egna ben och försörja sig själv och sin familj. Kommunen å sin sida är skyldig att göra det den kan för att dess medborgare ska få rätt förutsättningar att komma ut på arbetsmarknaden. Det tycker jag är rätt och riktigt.

Framför allt kommer detta att göra jättestor skillnad på så sätt att fler barn kommer att se sina föräldrar gå till jobbet och själva hamna i svensk förskola och lära sig svenska. När de sedan kommer till förskoleklass talar de svenska. Då har de inte alls den där tunga ryggsäcken att bära på, utan de kan känna hopp och framtidstro och göra den där klassresan som vi brinner för att fler barn i Sverige ska få göra. Det är rättvisa på riktigt. Det är också så man utraderar fattigdomen och får fler familjer att kunna stå på egna ben och försörja sig själva.

Hade detta varit fallet i dag hade det varit betydligt fler som i SCB:s undersökning, som vi nu debatterar, kunnat göra självskattningen: Det där klarar jag, och det där klarar jag också.

Det är så man på riktigt får både tillväxt och bättre välstånd i ett land. Det är faktiskt också så man ser till att färre familjer är fattiga. Det är arbetslinjen.