Herr ålderspresident! Jag måste säga att jag är genuint orolig över ledamotens förmåga att lyssna och ta in. Alla de åtgärder som jag redogjorde för i mitt svar är åtgärder för 2026, och de finns med i budgeten för 2026.

Jag är inte förvånad över att fler människor bedömer att ekonomin har blivit sämre. Vi har haft en global pandemi, hög inflation och höga räntor. Vi har sett en orolig omvärld, och den tycks bli än mer orolig. Därtill har vi haft en utdragen lågkonjunktur. Många hårt arbetande familjer har fått det betydligt tuffare.

Det är just därför regeringen har en tydlig strategi för att trycka undan inflationen. Det är den som har grävt de stora hålen i plånböckerna och i hushållens ekonomi. Genom sänkningen av matmomsen, som kommer om bara några veckor, och de andra förslag som jag tidigare redogjorde för ser vi till att stötta hushållen och få fart på ekonomin.

Alldeles oavsett vilket mått man väljer att använda för att bedöma människors ekonomi – Arber Gashi valde att använda människors egna bedömningar av sin ekonomi och sina förutsättningar – och alldeles oavsett hur man mäter låg ekonomisk standard är det tydligt att Sverige behöver högre tillväxt och mer av arbetslinjen. Det är nämligen svaret på väldigt många av Sveriges problem. Det är vägen till tillväxt. Det är vägen till egenmakt. Det är vägen till arbetsgemenskap och integration för dem som kommer till vårt land. Det är också vägen ut ur fattigdom – tillsammans med utbildning och språkkunskaper är det nyckeln till en klassresa.

I vårt Sverige ska det definitivt inte spela någon roll varifrån du kommer. Det som ska räknas är snarare vart du är på väg, och då är arbetslinjen nyckeln till att lyckas. Det är detta som avgör huruvida integrationen blir lyckad eller inte. Det är detta som avgör huruvida fler barn kan göra den klassresa som både Arber Gashi och jag talar oss väldigt varma för och huruvida de kan växa upp i en familj med en positiv bild av sin framtid. I alla de fallen är det arbetslinjen som är svaret.

Det är rätt att stötta familjer och hushåll i svåra tider, och det har regeringen också gjort. Detta har jag redogjort för, herr ålderspresident, både i den här interpellationsdebatten och i tidigare interpellationsdebatter som jag och ledamoten har haft det stora nöjet att ha.

För att på riktigt bryta utanförskapet och långsiktigt få människor ut ur fattigdom räcker dock inga bidrag i världen. Det gäller att få fler människor i arbete och att få fler att gå från bidrag till arbete. Dessutom måste arbete löna sig. Det måste löna sig mer att ta ett arbete än att fortsätta leva på bidrag. Det är både rätt och rättvist att den som arbetar och anstränger sig får behålla mer av pengarna själv.

På andra sidan talar man om arbetare, men den politik som föreslås handlar mer om höjda bidrag, ökad asylinvandring och höjda skatter för vanliga arbetande människor. Det är alltså mer av den socialdemokratiska politik som har skapat de allra flesta av de problem som vi ofta står här i kammaren och diskuterar och som jag och mina regeringskollegor, steg för steg och reform för reform, har fått städa upp efter.