Herr ålderspresident! Jag vill tacka statsrådet Tenje för svaret.

Jag har debatterat fattigdom med statsrådet ett par gånger. Ibland har det skett i ljuset av nya rapporter från Majblomman, Rädda Barnen, Röda Korset eller Makalösa Föräldrar. Många människor som genom organisationer eller ideellt engagerar sig för att minska fattigdomen, kanske framför allt barnfattigdomen, kommer återkommande med olika rapporter. Statsrådet har för vana, skulle jag vilja säga, att hänvisa till SCB:s statistik och slå undan all annan kritik. Därför har jag valt att kalla till en debatt som utgår från just SCB.

Jag måste säga att jag är bekymrad över hur regeringen väljer att beskriva utvecklingen i Sverige. Statsrådet talar om reformer och procentuella förbättringar enligt vissa statistikmått, men av allt att döma ökar fattigdomen i Sverige. Jag är genuint oroad över att statsrådet inte verkar förmå att se det.

Antalet människor som lever i allvarlig materiell och social fattigdom har fördubblats sedan 2021. Det handlar om människor som inte har råd med saker som många av oss tar för givna, som att kunna betala en oväntad räkning, ersätta trasiga kläder eller åka bort en vecka om året. Bakom dessa siffror finns verkliga människor som sitter vid köksbordet och undrar hur de ska få ihop det.

Ministern sa att den statistik jag hänvisar till bygger på människors egen upplevelse av sin ekonomi. Ja, det gör den. Det är just därför statistiken är så viktig. Fattigdom handlar inte bara om uppgifter i några statistiska blad. Det handlar om människors faktiska möjligheter att leva ett vanligt liv. När allt fler människor i Sverige upplever att de inte har råd med det mest grundläggande beror det förmodligen på att det är så. Då måste politiken kunna agera.

Låt oss vara ärliga: Det går att hitta olika indikatorer som pekar åt olika håll. Men när allt fler människor saknar ekonomisk marginal och den materiella fattigdomen ökar så snabbt kan vi inte, likt den här regeringen, luta oss tillbaka och säga att allt annat egentligen går åt rätt håll. Den verklighet som människor möter där ute säger något helt annat; det är det jag bygger hela den här interpellationen på.

Mycket av den statistik som statsrådet hänvisar till, och som hon brukar luta sig mot när hon debatterar fattigdom här i kammaren, är inte uppdaterad sedan 2024. Vi är nu framme vid 2026. Detta är det sista halvår som den här regeringen har att styra över Sverige. Man kan inte stirra sig blind på den situation som rådde 2024 eller använda den som ett alibi för 2026. Det är som att säga ”Det brann inte här för två år sedan” om det skulle brinna i det här rummet.

Vi kan inte bygga långsiktig politik på den devisen. Vi kan heller inte använda den för att klargöra vad som behöver ske här och nu.

Allt fler människor i Sverige får inte längre ihop ekonomin. Jag frågar återigen statsrådet: Vad tänker regeringen göra åt det?

(Applåder)