Herr ålderspresident! Det går att välvilligt tolka statsrådet som att regeringen erkänner att man tidigare har hanterat anslagen och bemyndigandena till Klimatklivet och Industriklivet på ett vårdslöst, för att inte säga slarvigt, sätt när man nu understryker att man ska ha en längre tidshorisont och lägga fast ramen fram till 2030. Men det får mig ändå att fundera över hur regeringen hamnade här under mandatperioden.

Var det så att något parti, säg Liberalerna, slogs för höga anslag till Klimatklivet och Industriklivet och inte riktigt förstod att det också behövs ett bemyndigande? Eller var det så att något annat parti tänkte att vi kan ge lite mer pengar till Klimatklivet och Industriklivet, för de kommer ändå inte att gå åt eftersom vi inte har behövt ge dem ett bemyndigande? Hur gick den här förhandlingen egentligen till? Var det rent slarv, eller var det så att några partier drog det längsta strået för att forma en politik som inte leder till konkreta utsläppsminskningar utan bara är pengar på papperet?

Det är ju det vi har sett under den här mandatperioden. Regeringen framhåller alltid att Klimatlivet och Industriklivet är centrala verktyg i regeringens klimatpolitik. Det är rätt att de är jättebra verktyg, men de har inte fungerat under den här regeringen. Pengarna har stannat på kontot och betalats tillbaka till regeringen när året har varit slut – detta därför att regeringen, välvilligt tolkat, har slarvat med att ge långsiktiga förutsättningar eller, lite närmare sanningen, varit så oenig att man inte lyckats få till de här långsiktiga villkoren.

Det är klart att det är lättare att vara långsiktig när man kanske ska avgå om några månader än när man räknar med att sitta kvar. Det är också lite av ett fattigdomsbevis – när man inte vet om man ska styra landet längre, då passar det att lägga fast ramarna.

I det här fallet välkomnar jag förstås ändå att det kanske kommer att finnas långsiktighet framöver. Men det som blir mer och mer uppenbart för varje dag med den här regeringen och det här regeringsunderlaget är att den politiska osäkerheten finns kvar – den politiska osäkerhet som har skapat den här ryckigheten under mandatperioden och som i den senaste budgeten ledde till en dramatisk nedskärning av Industriklivet. Det är den osäkerheten som gör att svenska företag inte riktigt vågar investera så mycket som de annars hade gjort. Därmed går Sverige miste om investeringar, tillväxt och nya jobb som vi annars hade kunnat få.

Jag hoppas verkligen att vi kan få till en ny regering efter valet som har tydlighet och står bakom klimatmålen. Jag hoppas också att de partier som ursprungligen ställde sig bakom klimatmålen och var beredda att jobba för dem, de sju partierna, kan återupprätta den enigheten så att vi slipper att ett antal partier anpassar sig till det åttonde partiet, som inte vill se något klimatarbete i Sverige, som ifrågasätter hela problematiken med klimatförändringar och som definitivt inte bryr sig om att det riskerar svenska jobb när vi sänker klimatambitionerna så som nyligen skedde på EU-nivå.

Jag vill ställa frågan igen till Johan Britz: Vad var det som gjorde att regeringen inte gav långsiktiga villkor för Klimatklivet och Industriklivet tidigare under mandatperioden?

(Applåder)