Fru talman! I en tid då den internationella rättsordningen prövas från flera håll blir en fråga särskilt avgörande: om vi menar allvar med folkrätten eller om vi bara försvarar den när det är politiskt bekvämt. Jag tänker på regeringens olika måttstockar och olika ageranden när det gäller ett antal olika länder. Det gäller Rysslands invasion av Ukraina. Det gäller Israels ockupation av Palestina. Det gäller också Västsahara och den marockanska ockupationen.

Västsahara har sedan 1975 varit ockuperat av Marocko och räknas fortfarande av FN som ett icke avkolonialiserat territorium eller, om man så vill, Afrikas sista koloni. Efter 16 års krig nåddes 1991 ett eldupphör och ett avtal om att det västsahariska folket skulle få avgöra sin framtid genom en folkomröstning om självständighet. Den folkomröstningen har ännu inte ägt rum. Under tiden har ockupationen fortsatt.

Marocko har byggt en mur genom territoriet, flyttat in bosättare och exploaterat Västsaharas naturresurser – från fosfat till fisk. Den diskussionen känner utrikesministern säkert igen från EU-nämnden. Samtidigt utsätts västsahariska aktivister för repression. Amnesty och Freedom House vittnar om hur demonstranter slås ned och hur människor som kräver självbestämmande förföljs.

Fru talman! För min egen del började engagemanget i frågan redan under min tid i det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. Jag har genom åren haft möjlighet att besöka de västsahariska flyktinglägren vid flera tillfällen, även i min roll som riksdagsledamot.

Jag minns fortfarande känslan när jag kom fram till lägren i den algeriska öknen. Tiotusentals människor lever där i exil – i vissa fall i generationer – i väntan på att få återvända till sitt eget land. Trots de svåra förhållandena möts man när man kommer dit av en värdighet, en organisering och en uthållighet som gör starkt intryck.

Under en av dessa resor deltog jag också i Sahara Marathon. Att springa genom öknen tillsammans med västsaharier och internationella deltagare är mer än ett idrottsevenemang. Det är en manifestation för en fredlig kamp. Det tänkte jag på när mina fötter mötte Saharas sand och det endast fanns en blå himmel ovanför.

Det som slår en starkast är just detta: Västsaharierna har i decennier valt den fredliga vägen. Det har skett genom FN-processer, genom diplomati och genom internationell solidaritet, men alltför ofta möts de av tystnad och ignorans från omvärlden.

Fru talman! Det är mot denna bakgrund som regeringens omläggning av Sveriges politik i Västsaharafrågan väcker så stor oro. Besvikelse kan jag inte riktigt säga att det är. Vi var säkert många som såg Agenda i går och hajade till när statsminister Ulf Kristersson i intervjun om Iran inte verkade ha koll på grundläggande folkrätt och internationell rätt.

När det gäller Västsahara har Sverige under lång tid haft en tydlig linje: att stå upp för folkrätten och för västsahariernas rätt till självbestämmande. Men nu uttrycker regeringen stöd för ockupationsmakten Marockos autonomiplan som en ”trovärdig grund för förhandlingar”. Detta är ett mycket problematiskt ställningstagande.

Autonomiplanen är ockupationsmaktens eget förslag och utgår från att Västsahara ska förbli under marockansk suveränitet. Det innebär i praktiken att självständighet inte finns som ett verkligt alternativ. Det är svårt att se hur denna plan kan förenas med principen om självbestämmande.

Därför vill jag fråga utrikesministern: Hur motiverar regeringen att stödja Marockos autonomiplan samtidigt som man säger sig stå upp för västsahariernas rätt till självbestämmande?