Fru talman! I rapporten Svensk finanspolitik 2026 som presenterades i februari i år ger Finanspolitiska rådet inte någon ljus bild av arbetsmarknaden. Fokus ligger på matchningsproblematiken snarare än på incitamentsproblemen. Rådet menar att den höga arbetslösheten främst beror på svårigheter att matcha de arbetssökandes kompetenser med arbetsgivarens behov.

Regeringen beskriver här att detta är en del av problematiken. Så här i slutet av mandatperioden kan vi nog säga att politiken inte har fått någon effekt när det gäller att matcha ut människor på arbetsmarknaden. Det är snarare tvärtom, när vi nu står här och ska summera regeringens mandatperiod.

Finanspolitiska rådet riktar också stark kritik mot regeringens arbetsmarknadspolitik och antyder att prognoserna kan vara optimistiska. Det har vi också sett, med tanke på att regeringen har behövt skriva fram och ändra sina prognoser genom i stort sett hela mandatperioden. Det finns kritiker som skulle säga att detta snarare är önsketänkande från politikens sida än prognoser. Det får allvarliga konsekvenser att regeringen inte kan göra prognoser på det här området.

Det finns fler än Finanspolitiska rådet som är kritiska. För några veckor sedan visade en undersökning från Unionen att en majoritet av Sveriges beslutsfattare, det vill säga människor med någon typ av chefsställning, dömer ut regeringens arbetsmarknadspolitik.

Vore det inte lämpligt av regeringen att ta till sig av expertmyndighetens kritik om vad som behöver göras i stället för att göra det motsatta?

Vi ser att fler är arbetslösa. Ekonomin är oerhört svajig. Finanspolitiska rådet har riktat svidande kritik mot regeringens totala finanspolitik. Den gynnar inte arbetsmarknaden eller tillväxten. Den gör inte att fler kommer ut i arbete. Vi har fått över 100 000 fler arbetslösa med den här regeringen. Man bör vara självkritisk. Man bör fundera: Gör vi verkligen rätt saker? Gör vi tillräckligt?

Regeringen borde satsa ännu mer på arbetsmarknadspolitiska insatser och på att få in människor på de arbetsmarknadspolitiska utbildningarna för att kunna rustas för arbetsmarknaden med det som arbetsgivarna efterfrågar.

Jag kommer tillbaka till min fråga, fru talman, om varför regeringen inte tar till sig den kritik som kommer från Finanspolitiska rådet. Statsrådet säger att det är en värdefull rapport som kommer från experterna, men varför lyssnar man inte på de förslag som kommer från Finanspolitiska rådet? Varför väljer man att göra i stort sett det motsatta?