Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret och debatten. Jag tackar även mina riksdagskollegor Johan Büser och Markus Wiechel för deras viktiga inlägg i debatten.

Syrien är i ett avgörande historiskt skede. Assadregimen är borta, men den avgörande frågan är fortfarande obesvarad: Blir Syriens framtid demokratisk och inkluderande eller auktoritär och exkluderande?

Vi ser attacker mot kurdiska områden. Vi ser minoriteter, som druser, alawiter och kristna, som känner oro. Vi ser rapporter om IS-fångar som flyr när säkerhetsstrukturer bryts ned. Samtidigt vet vi en sak: När världen behövde någon som stoppade IS stod kurderna där. De stod där i Kobane och i al-Raqqa. De stod i frontlinjen mot en av vår tids mest brutala terrororganisationer.

Fru talman! Detta leder till en mycket enkel men avgörande fråga till utrikesministern: Hur behandlar man egentligen de människor som en gång försvarade världen mot IS? Ger man dem säkerhetsgarantier, politiskt stöd och politiskt erkännande, eller lämnar man dem ensamma när de återigen blir attackerade av islamister?

Om världen sviker dem som stod där i Kobane och stoppade kalifatet riskerar man inte bara ett nytt svek, utan då riskerar man också att skapa förhållanden där nästa terrorrörelse och nästa terrorregim kan växa fram.