Fru talman! Jag hade faktiskt en egen interpellation om det här ämnet. Den var planerad att debatteras på fredag, men för att inte slösa med utrikesministerns tid avser jag att dra tillbaka den och deltar i stället i dagens debatt.

Det finns såklart väldigt många positiva saker med situationen i Syrien. Det är främst att en brutal diktator har försvunnit. Att Assad är borta är någonting positivt inte bara för oss utan också för Mellanöstern i största allmänhet. Vi har därmed också blivit av med en nära allierad till Ryssland och andra skurkstater, som till exempel den iranska regimen.

Problemet är ju att det gäller att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det styre som har kommit efter Assad har knappast blivit särskilt mycket bättre. Det är nämligen en extremt hårdför islamist som har tagit över makten. Detta är en person som inte bara har träffat al-Baghdadi, som var IS ledare, utan också samarbetat med honom. Han åkte på al-Baghdadis uppdrag till Syrien för att bilda den syriska grenen av det som då var Islamiska staten och som senare utvecklades till att bli al-Qaida.

Vi vet mycket väl vad de har gjort. De har bränt människor levande, de har halshuggit människor och de har stympat människor. De har på de mest fasansfulla och sadistiska sätt mördat oskyldiga män, kvinnor och barn. Det är en fruktansvärd organisation, och de delar fortfarande ideologi med Islamiska staten och al-Qaida.

På gatorna i Damaskus ser vi i dag – ja, jag skulle ju inte åka dit nu, men vi ser på bilder – att man säljer IS-symboler som flaggor och så vidare. Vi ser bilder på syriska numera regeringssoldater med IS-symboler på uniformerna. Man får helt enkelt inte vara naiv. Det är en systematisk radikal islamism som i dag styr Syrien. Den hotar kurder, alawiter, kristna, druser med flera. Den hotar alla som inte är som de. Av den anledningen kan jag tycka att man bör belysa detta i olika internationella sammanhang.

Vi ser också, inte minst med tanke på attackerna mot inte bara alawiter utan även kurder, hur regimens agerande just nu visar på en form av maktkonsolidering snarare än en inkludering, vilket är det man hade hoppats på. Att kurderna nu tvingas införliva sina styrkor och olika delar av sitt samhälle i denna brutala islamistsekt är inte positivt utan tvärtom. De tvingas ju till detta. Jag tycker att det är ett ytterligare skäl att försöka öka trycket för att stärka minoriteternas rättigheter i Syrien.

Som utrikesministern nämnde ser vi också att IS-terrorister har flytt. Men de har inte bara flytt, utan regimen har även släppt IS-terrorister fria – just för att de delar ideologisk grund. Det här är milt uttryckt någonting som vi alla bör vara oroade över.

Jag har väldigt mycket mer att säga, och jag kommer att återkomma i nästa anförande. Till dess kanske utrikesministern kan fortsätta berätta vad hon gör för att stärka minoriteternas situation i Syrien.