Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret!

Jag vill börja med den breda säkerhetspolitiska situationen i Mellanöstern. Vi ser just nu en mycket farlig utveckling i regionen. Kriget mellan Iran på ena sidan och USA och Israel på andra sidan riskerar att eskalera ytterligare.

Historien visar att konflikter i Mellanöstern sällan stannar kvar där de börjar. De sprider sig, skapar nya konfliktytor och leder ofta till konsekvenser som ingen riktigt hade förutsett. Detta gör utvecklingen i Syrien ännu mer avgörande.

När vi talar om Syrien måste vi också tala klarspråk om Irans destruktiva roll i konflikten. Den islamiska republiken i Teheran var inte en passiv aktör. Den spelade tillsammans med Ryssland en avgörande roll i att hålla Assadregimen vid makten och i att förlänga inbördeskriget.

Det handlade inte bara om politiskt stöd. Iranska befälhavare och iransk militär fanns på marken, iranska miliser sattes in, Hizbollah korsade gränserna och tusentals utländska shiitiska miliser rekryterades och skickades till Syrien. Miljarder dollar pumpades in för att hålla Assadregimens krigsmaskin vid liv, medan syriska städer bombades och människor försvann i regimens fängelser. Vi känner till resultatet: massgravar och tortyrfängelser. Hela samhällen utplånades, och miljontals människor drevs på flykt.

Fru talman! Assadregimens fall var en historisk händelse, men historien lär oss något viktigt: Alla diktaturers fall leder inte automatiskt till demokrati. Avgörande frågor i dag är därför: Vad håller på att växa fram i Syrien efter Assads diktatur? Är det ett inkluderande samhälle där alla folkgrupper har en plats, eller är det ett nytt auktoritärt system där sekterism och religiös dominans ersätter den gamla diktaturen?

Utrikesministern talar i sitt svar om vikten av ett inkluderande Syrien och att alla grupper ska få vara med och bygga landets framtid. Det är viktiga ord, men utvecklingen på marken väcker frågor. Vi har sett rapporter om massakrer mot alawiter och druser, och nu ser vi militära angrepp mot den självstyrande kurdiska regionen Rojava i nordöstra Syrien.

Fru talman! Det finns en historisk ironi i detta. När världen stod handfallen inför terrororganisationen IS var det kurdiska kvinnor och män som stod i frontlinjen. Därför måste vi i dag ställa en enkel men avgörande fråga: Hur behandlar vi dem som en gång stoppade det islamiska kalifatet?

Låt mig särskilt nämna de kurdiska kvinnliga soldaterna i YPJ. Vi minns dem från Kobane. När IS stod som starkast stod kurdiska kvinnor och män kvar – gata för gata, hus för hus. Under slagordet jin, jiyan, azadi – kvinna, liv, frihet – kämpade de mot kalifatet. I dag hör vi samma slagord ropas av kvinnor på Stockholms gator, på Paris gator och på Teherans gator. Det säger något om kraften i den kamp som började i Rojava.

I dag ser vi dock hur de krafter som en gång stoppade IS återigen blir attackerade av islamister i Syrien.

Fru talman! Det finns nu ett avtal mellan kurdiska representanter och Damaskus. Jag vill fråga utrikesministern: Hur ska detta avtal kunna överleva utan internationella garantier? Vad kan Sverige bidra med i detta fall?