Herr talman! Det finns ytterligare en dimension i detta ärende, nämligen att Islamic Relief är en av många trosbaserade organisationer. Precis som när det gäller Act, Svenska kyrkan, Caritas, PMU och Erikshjälpen är det inte onormalt att trosbaserade organisationer arbetar med bistånd. De spelar ofta en avgörande roll i humanitärt arbete då de har djupa rötter i lokala samhällen och ett förtroende som internationella organisationer utan den bakgrunden ibland saknar. Detta är en styrka i biståndet. Vi ska vara glada för att de ägnar sig åt bistånd.

Men i den politiska debatt som nu förs finns en annan ton: Organisationer med specifikt muslimsk bakgrund möts allt oftare av en generell misstänkliggörande retorik. Vi hörde alldeles nyss hur Sverigedemokraterna i den här talarstolen driver kampanjer mot organisationer med just muslimsk bakgrund och mot delar av civilsamhället – ett kulturkrig mot religionen islam och muslimer i största allmänhet.

Extremism och radikaliserad, militant islamism är förstås verkliga hot, som ska bekämpas konsekvent och utan tvekan. Där har vi ingen åsiktsskillnad. Men kampen mot extremism får aldrig innebära att den svenska staten målar ut muslimer och muslimska organisationer i största allmänhet som säkerhetsproblem. Det vore både fördomsfullt och rättsosäkert.

Herr talman! Det finns också en dubbelmoral i regeringens linje som är svår att bortse från. När det gäller civilsamhällesorganisationer ställer regeringen nu krav som är i princip omöjliga att uppfylla om man är en muslimsk organisation, men när det gäller statliga samarbeten med konfliktdrabbade länder gäller plötsligt en helt annan logik.

Jag tänker exempelvis på Somaliaaffären. Benjamin Dousa säger att den som kommer i närheten av islamister och extremister ska vara rädd för regeringen. Ja, i så fall får ju regeringen vara rädd för sig själv eftersom den ger bort 100 miljoner kronor till Somalias premiärminister, som är en erkänd antisemit, islamist och extremist.

Där säger regeringen att man måste vara pragmatisk och realistisk och förstå kontexten, men när det gäller Islamic Relief – en organisation som har granskats otaliga gånger och där inga kopplingar till extremism har kunnat påvisas – ställer regeringen plötsligt omöjliga krav på riskeliminering.

Skillnaden i måttstock är slående. När regeringen samarbetar med Somalia vet kohandeln inga gränser, och man talar om realism och att vara pragmatisk. När det gäller Islamic Relief ställer man krav som ingen organisation i världen kan leva upp till. Det här är en dubbelmoral och ett hyckleri som är rent häpnadsväckande. Ser inte statsrådet det?